Övertro på information

Under åren som jag arbetat med funktions­hinderpolitik har en fråga regelbundet förts fram som särskilt angelägen att arbeta med: attityder. Försöken att förändra och påverka människors attityder har ofta resulterat i informations­kampanjer. Attitydpåverkande arbete har inte sällan lyfts fram av politiker som svar när krav kommit på behov av skärpt lagstiftning och andra reformer. Ibland marknadsfört som en mirakelmedicin. Men ger dessa informationssatsningar verkligen önskvärd effekt? Forskningen visar att så inte är fallet.
Att informera bort attityder till personer med funktionsnedsättning är svårt, för att inte säga omöjligt. I vissa fall har det haft rent motsatt effekt. Den irländska myndigheten National Disability Authority (NDA) konstaterade i en forskningsgenomgång 2007 att det som snabbast skulle ha effekt för förändrade attityder är lagstiftning, politik och program för full delaktighet tillsammans med dialog, debatter och konsultation för att skapa nya partnerskap och kontakter.
Skillnaden i villkor mellan personer med och utan funktionsnedsättning är betydande. Dessa uttrycks i möjligheten till arbete och utbildning men även i sociala relationer. Det åskådliggörs i statusskillnader och det påverkar synen på en själv och på andra med funktionsnedsättning. Något man absolut kan känna av på ett personligt plan. Själv fick jag en tydlig – och smärtsam – insikt om detta under mitt första år på universitetet då jag läste pedagogik och gjorde ett uppsatsarbete kring hörselskadade elever i vanliga klasser.
I en stor undersökning från södra Sverige lyckades jag identifiera min skolklass i tabellerna. Jag gick i en klass med fem hörselskadade elever och femton normalhörande. Som en del av rapporten hade det gjorts en sociometrisk undersökning där man tittade på relationerna inom en grupp. I undersökningen fick alla i klassen uppge de tre klasskamrater man helst ville umgås med. Ingen hörande valde en hörselskadad medan vi hörselskadade enbart valde hörande klasskamrater. Trots att vi inte umgicks med de hörande eleverna i särskilt hög utsträckning – vare sig på raster eller på fritiden. Inkludering är en komplex fråga och attityder är en faktor.
Sedan dess har jag läst åtskilliga internationella undersökningar om attityder till personer med funktionsnedsättning. I Sverige finns det nämligen mycket lite sådan forskning. En slutsats återkommer, det finns en hierarki där personer med fysisk funktionsnedsättning står högre i rang jämfört med personer med psykisk funktionsnedsättning. En förklaring till detta kan bland annat vara att många tycks betrakta fysiska funktionsnedsättningar som stabila och något som personen inte kunnat påverka uppkomsten av till skillnad från psykiska funktionsnedsättningar.
Men den viktigaste slutsatsen är: attityder är en komplex fråga som inte löses med en quickfix. Istället för informationskampanjer krävs en kombination av åtgärder och förverkligande av rättigheter för personer med funktionsnedsättning som sammantaget kan bidra till förändrade attityder. Det kan låta svårt, men vem har sagt att funktionshinderpolitik ska vara enkelt?