Efter sju år på ordförandeposten i DHR lämnar Rasmus Isaksson uppdraget. I en intervju med Funktionshinderpolitik tonar han ned faran med minskat medlemsantal och förklarar varför han vill ta organisationen tillbaka till rötterna.
2013 valde DHR den då 33-årige skåningen till ny förbundsordförande. Vid organisationens förbundsmöte i oktober är det dags att skicka vidare stafettpinnen till en efterträdare. Avslutet på uppdraget blir dock lite udda. Istället för ett traditionellt möte där ombud från hela landet samlas och fattar besluten om DHRs framtid blir årets förbundsmöte digitalt och pågår under en tvåveckorsperiod (läs mer i separat artikel).
ANNONS 
– Det var inte den här sista tiden jag hade planerat. Förmodligen kommer jag inte ha någon vanlig arbetsdag på förbundskansliet innan jag slutar och det känns lite tråkigt, säger han.
Inför överlämningen till en efterträdare har han tudelade känslor, medger han.
– Jag känner att jag har mer kvar att ge. Jag är inte slut som ledare inom rörelsen. Samtidigt tycker jag att det är bra att vi har den här stadgan som slår fast att vi få ombyte lite nu och då.
Han ser fram emot att lämna över till en ny ordförande och dela med sig av de kunskaper och erfarenheter han har samlat på sig under sju år på posten. Samtidigt är han noga med att påpeka att han inte vill styra sin efterträdare för mycket.
– Det viktigt att man hittar sin egen stil som förbundsordförande och inte kopierar någon annan. Man måste våga stå på egna ben.
»När jag var ny som förbundsordförande sa jag lite naivt att jag skulle förändra medlemsantalet så att det går uppåt igen innan jag slutar. Det visade sig vara mycket svårare än jag trodde.«
Rasmus Isaksson
Under sju år hinner det hända en hel del inom funktionshinderpolitiken. Rasmus Isaksson har suttit under tre regeringar av olika färg och sammansättning. Han har bland annat fått se en tilltagande kris inom den personliga assistansen och hur det statliga bilstödet körde i diket efter lagändringen 2017. Men även en skärpt diskrimineringslag som omfattar bristande tillgänglighet och en ökad kunskap om FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
På det stora hela har dock utvecklingen inom funktionshinderpolitiken varit negativ, tycker han.
– Idag kan rättigheter ifrågasättas och vi förväntas ofta förklara varför vi har vissa rättigheter och hur samhället ska råd att med det. Vilket jag tycker är helt fel frågeställning. Vi bör ställa motfrågan varför inte alla i ett demokratiskt samhälle ska få vara delaktiga och ha samma möjligheter.
Själv håller han fram DHRs arbete med arbetsmarknadsfrågorna som en de områden han är mest nöjd med under sin ordförandetid.
– Vi har varit en organisation som har vågat tycka lite annorlunda och sticka ut hakan och säga vad vi tycker, det är jag väldigt stolt över, säger han och tillägger:
– I arbetsmarknadsfrågan tycker jag att stora delar av rörelsen pratar politikernas språk och blir lite enkelspårig och fokuserar på insatser. Det har man gjort i många år. Vi har funderat över vad vi kan göra som vi inte har gjort tidigare och har istället pratat om företagande och attityder. Det är mycket svårare.
Samtidigt har Rasmus Isakssons sju år som förbundsordförande i DHR inneburit ett fortsatt minskande medlemsantal Sedan årsskiftet 2013 har antalet medlemmar krympt med nästan en fjärdedel.
– När jag var ny som förbundsordförande sa jag lite naivt att jag skulle förändra medlemsantalet så att det går uppåt igen innan jag slutar. Det visade sig vara mycket svårare än jag trodde för jag förstod inte riktigt grundproblemet då.
Med facit i hand tycker han ändå inte att han kunde ha gjort mycket annorlunda för att bromsa utvecklingen. Och han tonar ner faran med att organisationen blir mindre.
– Ett stort medlemsantal är inte samma sak som stora möjligheter att påverka. En minskande medlemsantal är inte samma sak som att man förlorar i påverkansmöjlighet. Det har med andra saker att göra: Hur tydlig man är, vad man har för åsikter och vilka debatter man blandar sig i.
En krympande organisation medför dock flera problem. När avdelningar läggs ner försvinner representationen på många håll i landet samtidigt som medlemmar ställs utan lokal kontakt. När människor väljer bort traditionellt föreningsarbete ställer det nya krav på en organisation som DHR.
»Det viktiga nu är att vi inte förlorar en massa år på grund av att vi inte vågar ta steget och tänka nytt.«
Rasmus Isaksson
Inför förbundsmötet i oktober föreslår därför förbundsstyrelsen att organisationsstrukturen i DHR ska göras om för att möta de problem en krympande organisation står inför. Styrelsen vill att förbundet under de två kommande mandatperioderna arbetar fram och realiserar en ny struktur för organisationen. Trots att medlemstappet och avdelningsdöden har pågått i decennier ska DHR enligt förslaget jobba i den nya strukturen först 2026. Frågan är varför tar det så lång tid?
– Jag hade velat jobba snabbare. Men vi har kommit fram till att det inte är så smart. Vi hade uppe frågan om organisationsstruktur redan 2013. Det förslaget gick inte igenom. Vi har insett att saker tar tid. Vi hade behövt jobba snabbare och hade egentligen behövt ha ett skarpt förslag nu, säger Rasmus Isaksson.
Han tillägger dock att arbetet med att förändra organisationen inte får gå för fort. Om en förändring inte förankras väl i organisationen finns risken att medlemmar inte längre känner sig hemma.
– Det viktiga nu är att vi inte förlorar en massa år på grund av att vi inte vågar ta steget och tänka nytt. Vi ser nu att avdelningsarbetet är kämpigt, det måste vi göra något åt. Vi ser att vi tappar avdelningar och många får begränsad verksamhet vilket innebär att de om tre år blir avvecklingar. Det är då vi ser de jättestora problemen på avdelningssidan.
Det är dock inte bara strukturella förändringar som ska rädda DHR. Rasmus Isaksson vill även blåsa liv i det informella erfarenhetsutbytet mellan medlemmar. Han berättar om hur han inspirerades av dokumentärfilmen Crip camp (Netflix), som handlar om hur den amerikanska rörelsen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning växte fram i början av 1970-talet. Centralt för utvecklingen var de sommarläger som genomfördes vid Camp Janed.
– I filmen ser man hur det var på de här lägren som människor fick möjlighet att prata med varandra och dela erfarenheter. Det är inte på styrelse- eller medlemsmöten man får den chansen. På lägren fick alla en uppgift, en metod som man senare använde i sitt påverkansarbete.
– Jag tror att DHR måste organisera fler liknande saker. Vi har kanske sett det lite mer som social verksamhet och att det rättighetspolitiska arbetet ska vara i fokus. Det tycker jag egentligen, men den här typen av sammankomster fyller en funktion som inte finns i övriga samhället. Det handlar om att skapa möjligheter för erfarenhetsutbyte som för DHR är grunden för vårt påverkansarbete. Vi pratar utifrån egna erfarenheter samtidigt som jag tycker att vi behöver mycket mer utrymme för att diskutera våra erfarenheter. När vi samlar folk är det väldigt mycket fokus på katederundervisning och att lära ut vissa saker.
Det är lite ett steg tillbaka till en äldre idé om vad en funktionshinderorganisation är?
– Jag skulle inte kalla det ett steg tillbaka, kanske snarare ett steg mot rötterna. Jag tycker att det är en sak vi har tappat, säger Rasmus Isaksson.
I förlängningen tycker han att DHR har ett större uppdrag, som inte bara handlar om funktionshinderpolitik.
– Vi har en möjlighet att vara en del av hela samhällsutvecklingen och måste se vår inkluderande roll. Vi har möjlighet att påverka attityder, diskriminering och rättvisefrågor, inte bara för människor med funktionsnedsättning utan även generellt.
Den har artikeln är ursprungligen publicerad i Funktionshinderpolitik 3/2020 med utgivningsdag 21 september.
