Det här är en opinionstext. Skribenten står för åsikter i texten.
Jag gillar åka tåg. Framför mig sitter en man och håller fram handen. Han har haft handen framsträckt länge nu.
ANNONS 
»Vad gör du?«, frågar jag och assistenten förtydligar mina ord.
»Väntar på gud«, svarar han.
Jag lutar ryggen mot tågsätet och håller inne
»Han tar god tid på sig att uppenbara sig.«
»Ja, han har många platser på jorden att besöka.«
Ju äldre jag blir, ju mer vill kroppen leva långsamt. Visserligen har jag alltid varit långsam och det har irriterat den andra. Min frukoststund tar en timme. Trots att jag bara dricker en stor kopp kaffe. Och lyssnar på radio. Jag gillar de mentala bilderna som iscensätter rösterna från världens alla hörn. Det är som att vara på plats bland dofter och händelser. Jag föredrar radio framför teven. Ord framkallar bilder och får mig delaktig i berättarprocessen.
»Jag vill inte att främlingar hjälper mig. Man reduceras till ett objekt, ett problem som ska lösas«
Att tänka vad man vill skriva är att skapa bilder. En stol kan ge många associationer. Kanske tänker man på köksstolen därhemma? Eller den sköna fåtöljen? Hur man förknippar bilder beror på vilka referensramar man har. En stol på hjul ger en annan bild än en rullstol, men betyder samma sak. I stort sett. Begreppet »rullstol« aktiverar ofta de kollektiva fördomarna. Kan man inte gå, betraktas som sjuk. Som ett problem. Och är därmed oattraktiv på dejtingmarknaden. I filmspråk likställs rullstol med skadade patienter på sjukhus som ska botas. I reklamen likaså. Att nå fram och tvätta bort kollektiva fördomar tar lång tid.
Många friteatrar har trappor långt ner i källarlokaler. Bara en har en trapphiss monterad. Men ingen visste hur den fungerade. Personalen erbjöd sig att bära ner mig. Jag vill inte att främlingar hjälper mig. Man reduceras till ett objekt, ett problem som ska lösas. Och tiden vrids tillbaka. Det är att dö en smula. Jag har redan personliga assistenter som vet hur jag vill ha det. Som ung hade jag krokat arm med assistenten och gått ner. Men ju äldre jag blir, ju stelare blir kroppen. Stockholms bakgator är inte så rullstolsvänliga. De hade tänkt tillgänglighet men de nådde inte ända fram.
Min talskada ger mig tid att tänka. Jag tycker om att gå till botten och lösa problem. Och har på äldre dar insett att det inte är så alla fungerar. Förändringar i en struktur går långsamt. Den jag pratar med hinner tänka tusen tankar före jag har sagt mitt.
I hyreshuset där jag bor finns ett förråd för cyklar och permobiler. Jag brukar möta en granne med jämna mellanrum som upprepar samma frågeställning gång på gång. Vågar han ställa sin rullstol i samma förråd? Vi hade inbrott och fick hjälpmedel förstörda för drygt ett år sen. Jag nickar att det går bra ställa stolen i förrådet. Sen går det två veckor och han frågar samma sak och jag svarar lika artigt. Däremot ser jag sällan hans rullstol stå i förrådet. Att han upprepar sig kan ju bero på flera saker som jag inte vet om. Kanske är det hans sätt att få kontakt och konversera bort några minuter? Jag har bjudit hem honom på kaffe, men han är inte intresserad. Det går för långsamt.
Jag fick tillbaka hjälpmedlen efter en långdragen procedur med arbetsterapeut och hjälpmedelscentral, och då är Region Stockholm ganska snabba i sin långsamhet.
Någon gång ska jag ta tåget till Berlin. Bara för att resa långsamt och se landskapet svischa förbi medan jag tänker på annat.
