Myndighetens taskiga taktik

Erika Wermeling: Vi kan inte lämna in avskedsansökan varken till Försäkringskassans handläggare eller kommunens biståndsbedömare. 
Det är inte alltid lätt att vara biståndsbedömare på Försäkringskassan. Det kan vi läsa om i myndighetens senaste rapport om assistansersättningens utveckling. När den som ansöker om personlig assistans tar hjälp av ombud från ett assistansbolag blir det ibland svårt för biståndsbedömaren att avgöra om ansökans omfattning är rimlig eller inte. Bedömningen blir som en förhandling, menar kassan. Och i den har tjänstemännen svårt att värja sig.
Hembesök vid en assistansutredning kan vara en »tuff situation« för biståndsbedömaren, säger Therese Karlberg, chef på Försäkringskassan, i en intervju med Assistanskoll.
Visst, arbetsmiljö är en viktig fråga, också för tjänstemän på statliga myndigheter, men det tål att sägas: hembesök från biståndsbedömare är en »tuff situation« också för oss, oavsett om vi ansöker om personlig assistans, hemtjänst, ledsagning eller något annat. Men i motsats till oss är det handläggarens jobb att hantera situationen.
Om vi nu ska prata om bedömningar som förhandlingar så vore det rättvist om Försäkringskassan erkände att det också pågår väldigt många andra förhandlingar vid köksbordet mellan den som ansöker och den som bedömer. Det är en ständig förhandling att vara beroende av andra. Bedömningssamtalet är en förhandling om den jag är och den jag vill fortsätta att vara i ytterligare något eller några år till. Vad jag kan, vad jag inte kan, hur mycket jag måste berätta. Det kan vara en förhandling om att ens sätta ord på vem jag skulle vara om jag fick det jag behövde.
Är det då så märkligt att den som är i förhandlingsmässigt underläge försöker pröva nya strategier? Det är väl tvärtom logiskt och ganska smart?
När jag var fackligt förtroendevald och förberedde förhandlingar tillsammans med arbetskamraterna, ansåg vi förstås alltid att våra yrkanden var realistiska. Arbetsgivaren på andra sidan förhandlingsbordet tyckte alltid att vi begärde alldeles för mycket. Hur kunde vi ens komma på tanken? Vi kunde bli upprörda och tycka att arbetsgivaren var orättvis och taskig. Men maktförhållandena var tydliga, förhandlingspositionerna förutsägbara. Och om vi inte förberett oss så hade vi blivit överkörda. I vår egen makt låg dessutom att vi kunde säga upp oss om avtalet blev uselt.
Men, vi förhandlade inte om våra liv. Den som är beroende av stöd från samhället kan inte säga upp sig. Vi kan inte lämna in avskedsansökan varken till Försäkringskassans handläggare eller kommunens biståndsbedömare.
Försäkringskassan kanske har en poäng. Vi kanske ska se bedömningen som den förhandling om våra liv den faktiskt är. Men då måste Försäkringskassan förstå förhandlingens mekanismer. Varför tar den som ansöker om assistans med sig ombud? Beror det bara på vinstsugna assistansbolag, eller har bedömningen utvecklats på ett sätt så att hen känner sig tvungen att göra det? Går det att förändra?
Den som har maktövertag ska lyssna på sin motpart, i synnerhet om det finns ett beroendeförhållande på livstid. Inte skriva om reglerna för att ytterligare sätta dit den som är i under­läge. Det är taskig förhandlingstaktik.
Erika Wermeling är frilansjournalist