Manglad och allergisk av idrotten

Att hitta en idrott som passat mig har i stort sett varit lika enkelt som att spela dockteater på Ishotellet i Jukkasjärvi, alltid är det något som inte har fungerat fullt ut.
Jag red på de uttråkade hästarna Scirocco och Aragon i ett kyligt ridhus i Grimsta. Resultat? Blev allergisk. Jag crawlade i för djupt och kallt vatten i Nacka. Resultat? Ledvärk. Jag spelade kälkhockey. Resultat? Blev manglad. Började träna på gym för funktionsnedsatta. Funkade ok, men det låg på ett sjukhus och jag ansåg att jag redan tillbringade tillräckligt med tid i de miljöerna Ni förstår problemet.
Vid tretton års ålder började jag spela fotboll i AIK:s 87:er och jag hade svinkul. Det gick inte snabbt men jag fick självförtroende och nya vänner. De välkomnade mig med öppna armar. Det fungerade i två år men sedan blev det för tufft.
Jag hörde av mig till rullstolsbasketen. I min enfald trodde jag att min radikala tanke på att någon gång få träna i grupp, där jag skulle kunna hänga med snäppet bättre, höll på att förverkligas. Men nej. Jag kunde gå och jag ville självfallet träna hela min kropp och där tog det hela stopp. Den gubben gick inte, gubben rullade inte ens. Jag fick inte delta om jag inte satt i rullstol. Punkt. Det är märkligt när handikappidrotten blir mer inriktad på att sätta in en i fack än att faktiskt fokusera på att hjälpa en med att hitta rörelseglädje och en rimlig träningsnivå.
Det är slående hur en tränares attityd kan få en som utövare att antingen må bättre eller sämre. Grundskolans idrottslektioner gick upp och ner. Jag hade svårt att hänga med. Det fanns inte en enda friluftsdag som inte resulterade i att jag var tvungen att vara hemma dagen efter, och då till min egen tillfredsställelse, för jag kände att jag hade tagit ut mig. Men i ärlighetens namn var det inte någon skön utmattningskänsla.
Hur som helst, jag gick ut grundskolan med högsta betyg i idrott. De såg mig, jag gjorde det jag kunde. Men i gymnasiet blev det blev helt annorlunda. Jag skulle göra det klassiska Cooper-testet, springa så långt som möjligt under 12 minuter. Jag tog kontakt med min lärare och frågade hur vi skulle göra, det fanns inte på kartan att jag skulle komma upp i de riktmärken som förväntades. Jag fick följande svar: »Ja jag förstår att du inte kan göra det. Men det är synd, det vore bra.« Det vore bra. Bra för vem? För vem är det bra om jag utför en uppgift som är fysiskt omöjlig för mig att klara av?
Att träna på rätt sätt, att inkludera utan att äventyra någons hälsa borde vara grundläggande. Enligt en avhandling av Katarina Lauruschkus från Lunds universitet är uppemot 50 procent av alla barn med större funktions­nedsättningar befriade från skolämnet idrott. Vilka långtgående konsekvenser det medför i vuxen ålder, borde vara tillräckligt för att ta krafttag för att alla barn ska har rätt till glädjen att få röra sig tillsammans med andra på lektionstid.