Ledare: Fortfarande på undantag

Rasmus Isaksson: Trots att bristande tillgänglighet ska ses som diskriminering anses det ändå inte rimligt att jag kan kräva det som andra medborgare tar för givet.
”En svensk Schweizerost”. Så hörde jag någon beskriva lagrådsremissen om att bristande tillgänglighet ska kunna klassas som diskriminering. Förmodligen syftade man då på förslagets alla undantag – hål som urholkar lagens praktiska betydelse.
Jag tror att många medlemmar hade förväntat sig att vardagsdiskrimineringen nu skulle minska. Att de fysiska barriärerna till ett socialare liv skulle minska i takt med att allt fler caféer och restauranger blir tillgängliga. Det är inte för mycket begärt, tycker jag. Vi får inte ge oss för att vi är rädda eller tycker att det känns obekvämt att få en gnällstämpel.
Torsdagsaktionen övergår nu i Tisdagsaktionen med syfte att motivera riksdagsleda­möterna att agera för att säkra våra rättigheter så att lagen går att använda i praktiken. Det handlar främst om att ta bort undantaget för företag under tio anställda, men även formuleringen som säger att det krävs en varaktig relation mellan verksamhetsutövaren och den enskilde. Diskrimineringen är visserligen ”ajjabajja” men det anses ändå inte rimligt att jag kan kräva det som andra medborgare tar för givet.
Ett annat undantag, och som det har varit lite tyst om, är inom arbetsmarknadsområdet. Retoriken från regeringen har varit att det skulle ses som självklart att vi inte bara kan ringa upp vilken arbetsgivare som helst och kräva att de har en arbetsplats som är tillgänglig om arbetsgivaren inte annonserat efter arbetskraft.
Men är detta verkligen ett orimligt krav även om det går att bevisa att det är otillgängligheten som gör att jag inte får jobbet?
Jag tror att många med mig känner att det är svårt att passa in på annonsernas kravprofiler. Jag upplever det också svårt att i sökandeprocessen kunna se om jag blivit bortplockad på diskriminerande grunder.
Min första anställning fick jag genom att ringa till en arbetsgivare, som inte hade annonserat efter arbetskraft, och erbjuda mina tjänster. Är det då mindre diskriminering när jag nekas anställning på grund av att arbetsgivaren inte har tillgängliga lokaler, om hen inte annonserat efter arbetskraft och trots att någon annan får anställning med likvärdiga eller sämre kvalifikationer?
Jag har fått lära mig att läsa konventionen utifrån perspektivet att mina rättigheter är lika viktiga som andra medborgares rättigheter.
 
Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR
Texten är publicerad i SHT 2/2014. Läs hela tidningen ›