Det här är en krönika. Åsikter i texten stå skribenten för.
Vägkorsningar är jobbiga men nödvändiga. Jag testade att köra bilsimulator. Jag krockade och till slut slocknade skärmen och jag satt kvar. Ingen blev skadad och snart rullade filmen upp igen. Jag satt i bilsimulatorn och gasade för mycket och hann inte ratta samtidigt som jag skulle hålla koll på vägen.
När jag berättade för min vän att jag parkerade mina tankar på körkort för gott, sa hon att jag hade perceptionssvårigheter. Jag var alltså misslyckad och värdelös. Okej, tänkte jag och våra vägar skildes åt. Tack och lov. För vem skulle släppa fram en tankspridd poet bakom ratten? Min självbevarelsedrift viskade i örat att jag måste välja väg nu. Jag bor fem minuter från tunnelbanan.
»Jag har alldeles för lätt för att säga ja. Det är så intressant att prova på nya saker.«
Mika Ihanus
Visst är det en stor frihet att ha bil och man plockar åt sig flera vuxenpoäng. Ni vet. Villa, Volvo och barn. Och som funkis är bilen ett viktigt och värdefullt fortskaffningsmedel.
ANNONS 
Jag behöver inte det. Jag bor i hyresrätt, lever på knappt tiotusen i månaden och har en tonåring. Och katten som kommer med halvdöda gråsparvar som vi ska leka med.
Att välja väg och fortsätta på den är det svåraste människan gör. Jag brukar ångra mig. Gräset är nog grönare på andra sidan. Och jag hade nog kunnat ta körkort om jag ansträngt mig.
Jag har alldeles för lätt för att säga ja. Det är så intressant att prova på nya saker. Att bli vald som ledamot är ett hedersuppdrag som man måste kunna förvalta. Jag satt fyra år i DHR:s förbundsstyrelse och fick vara med och bestämma över hur förbundet skulle styras. Diskutera fram olika beslut kring viktiga frågor. Att få förbundet att leva vidare.
När de frågade om jag ville sitta en period till sa jag naturligtvis ja. Jag vill vara med och påverka, men jag är ingen rundabordsmänniska som äter frukt för att hålla uppe sockernivån. Debattera är intressant. Människan har i alla tider samlats för att föra sin åsikt vidare. Arbetet i en styrelse är och ska vara en långsam process med frågor som ska belysas från flera vinklar. Man är ett team som ska ge och ta. Att tala har för mig blivit ansträngande för kroppen. Sedan internet kom in i mitt liv har jag kunnat delta i dialogen på samma villkor som andra. Jag kan välja när och hur jag deltar i debatten. Det ger mig frihet att formulera mina tankar.
Det är på nätet allt händer. När min dotter kommer hem från skolan sätter hon sig med sin Ipad och spelar med kompisar från hela världen. Jag måste tjata på henne att läsa en bok.
Att vara styrelseledamot är som att sitta bredvid den som kör. Köra bil kräver att man håller koll på backspegeln, vad som händer på sidorna och hålla blicken rakt fram. Man ska vara redo att tvärbromsa om någon går på vägen.
Tid är en personlig upplevelse. Tid är vad vi fyller dagarna med. Tid styr de flestas vardag. Jag behöver tid att tänka en tanke till slutet. Att skriva och formulera det som pågår. Jag tackade först ja att sitta tre år till i styrelsen. Sen blev det sommar med sol och regn. Jag gick ut i regnet. Ett uppfriskande regn. Jag körde långt med Permobilen. Hittade en gran att söka skydd under. Jag ångrade min plats som kandidat. Jag gick hem och mejlade mitt nej som inte gick att ångra. Ett nej är inte farligt. Ingen kommer att bita mig. På kvällen somnade jag gott.
Ett nej är början på något nytt. Vad det nya är för något är svårt att veta innan man låtit nejet komma ut i dagsljuset.
