Ett kallare klimat

Det funktionshinderpolitiska läget brukar beskrivas som att »det går sakta framåt«. Gör det verkligen det? Och om det verkligen går sakta framåt, är det tillräckligt? 
»Det var bättre förr« brukar de som har varit med ett tag säga. Det är möjligt men det kanske också är så att vi glömmer hur illa det har varit. Frågan är egentligen bara: Vill vi dit igen?
Frasen »Det var bättre förr« tar sikte på då­tiden medan vi borde sträva mot framtiden. Det är tryggt att eftersträva det som redan beprövats och visat sig fungera – även om så bara nätt och jämt. Att tänka och göra nytt är förenat med risker. Ibland känner jag att det inte är glasklart åt vilket håll vi är på väg.
I förra veckan fick jag ett samtal om en 14-årig pojke med rörelsenedsättning, som fram tills nu haft personlig assistans.
Nu vill kommunen dra in pojkens personliga assistans och erbjuder en plats på LVB-hem istället – mot både pojkens och familjens vilja. Det är nära till hands att känna institutionstänkandet krypa närmare. Den ofta svamligt framförda »klimatet blivit kallare« blir plötsligt en allt mer talande analys av samhälls­utvecklingen.
Det är beklagligt att människors strävan efter frihet och delaktighet, som borde stöttas av samhället av flera skäl, ofta tycks ses som början till en krigsförklaring. Jag kommer att tänka på George Orwells kortroman Animal Farm från 1945. Är det ett sådant scenario som skrämmer? Att de som behandlas som boskap plötsligt får makt och därför ska spikmattor läggas ut överallt där självbestämmande och delaktighet kan gro?
Det svenska samhället har många ljuspunkter och är på många sätt ett tryggt och bra land att leva i men jag retar mig på attityden om att vi ska vara nöjda eller att det finns ett tak på hur långt vår delaktighet är värd att driva. Den attityden möter jag allt för ofta.
Jag tror att motvinden inom många områden just nu inte bara ska ses som isolerade företeelser utan ska sättas i ett större sammanhang. Det funktionshinderpolitiska perspektivet blir lätt bortprioriterat i den politiska debatten.
Demokratiutredningen föreslår att demokratisk delaktighet och inflytande för personer med funktionsnedsättning ska utgöra ett eget mål i den kommande funktionshinderstrategin. Det är en bra början. Fler personer med funktionsnedsättning borde engagera sig politiskt, vare sig det är i en idéburen organisation som DHR eller ett politiskt parti.
Synsätten och människosynen, som avspeglat sig i de senaste årens drev mot assistansanvändare, rättmätiga innehavare av parkeringstillstånd för rörelsehindrade eller förslag på slopade krav på tillgänglighetsåtgärder i bostäder, motverkas inte enbart med kunskap. Där är personliga erfarenheter viktiga. Vardagsberättelser från verkligheten som kan träffa rakt i hjärtat och förändra människors beteende och tankesätt. Det tror jag är vad som behövs.
Rasmus Isaksson är förbundsordförande i DHR – förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder