Detta är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Rättigheter ges inte, de måste erövras och sedan försvaras, det vet vi. Många rättigheter har vi erövrat och utvecklingen har gått åt rätt håll på papperet. Men verkligheten ser ofta annorlunda ut.
Inom samhällsområde efter samhällsområde återfinns personer med funktionsnedsättning längst ned i botten när statistik redovisas för levnadsvillkor, hälsa, utbildning och partipolitisk delaktighet. Delar vi upp i kön och ålder sticker kvinnor och barn ut extra mycket. Det är ingen nyhet, men det känns numera alltför ofta som att denna ojämlikhet kommit att bli en accepterad verklighet, istället för att vara föremål för debatt, förslag för reformer och löften i valrörelser.
Det finns mycket att säga om vad detta osynliggörande, som det ju faktiskt handlar om, beror på. Vi har, vare sig som samhälle eller rörelse, fullt ut anammat rättighetsperspektivet och att ställa möjligheten att leva som andra just i relation till hur personer i Sverige utan funktionsnedsättning lever.
ANNONS 
»Det känns numera alltför ofta som att denna ojämlikhet kommit att bli en accepterad verklighet«
Maria Johansson
Som nation har vi en skev självbild att tampas med: »Det är inte perfekt här men vi är ju ändå bättre än alla andra«. Vi har fortfarande alldeles för låg representation av personer med erfarenhet av funktionsnedsättning på maktpositioner och i de politiskt beslutande församlingarna.
Alla vi som jobbar för ett samhälle som inte exkluderar och utestänger på grund av funktionsnedsättning behöver bli bättre på att uppmärksamma att funktionshinderperspektivet hela tiden behöver lyftas utifrån två parallella spår.
Det handlar inte enbart om behovsprövade insatser så som färdtjänst, ledsagning, personlig assistans, personliga hjälpmedel, bostadsanpassning och lönebidrag. Det räcker heller inte att enbart börja utforma samhället, så väl fysiskt som strukturellt, utifrån universell utformning. Det behövs både en universellt utformad samhällsplanering och individuellt utformad bostads- och arbetsplatsanpassning. Det kommer alltid finnas situationer, sträckor, tillfällen då färdtjänst är enda möjligheten, men det innebär inte att vi inte ska se till de allmänna kommunikationerna ska kunna användas av alla.
Perspektivskiftet, som var något av det viktigaste i den nationella handlingsplanen Från patient till medborgare (Prop. 1999/2000:79), har inte fått genomslag.
Fortfarande ligger samordningen av funktionshinderpolitiken på socialdepartementet, vilket sänder fel signaler. Visst finns det dedikerade och duktiga politiker i de flesta partier, men det är alltför sällan vi ser att engagemanget sträcker sig längre än till de särskilt utpekade talespersonerna. Talespersonerna kan nog ha inflytande när de gäller frågor som klassas som socialpolitik, men hur tas deras kunskaper och argument emot av partikollegor som arbetar med helt andra frågor?
På det här sättet når vi inte förändring. Också den politiker och den nämnd som jobbar med samhällsbyggnad, med hållbar utveckling, med exploatering, måste ställas till svars och utkrävas ansvar för sin del av att tillse att Sverige lever upp till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och till Agenda 2030, att lagar efterlevs.
Det krävs en politisk uppryckning på bred front, det behövs journalistisk granskning och det behövs att rörelsen hela tiden är tydlig med att det inte handlar om antingen samhällets generella utformning eller behovsprövade insatser – det som behövs är både ock!
Maria Johansson är projektledare och återkommande skribent i Funktionshinderpolitik.
Läs fler av hennes texter här.
