Det här är en krönika.Åsikter i artikeln är skribentens.
Jag är egentligen inte intresserad av sport. Jag kan knappt reglerna i hockey och ser aldrig ett helt Vasalopp. När det är Paralympics sitter jag dock klistrad framför tv:n. Varför? Jag längtar efter att se någon som liknar mig.
ANNONS> 
Jag bryr mig inte särskilt mycket om medaljer, rekord eller tabeller. I stället fastnar jag vid något annat nämligen hur hjälpmedlen används och hur människor hittar sina egna lösningar. Jag tittar på rullstolar, på tekniska detaljer, på rörelsemönster och kroppar som fungerar på andra sätt än normen. Jag känner igen mig i improvisationen och i uppfinningsrikedomen.
Därför känns Paralympics speciellt. Under några veckor syns kroppar som annars nästan aldrig får plats i svensk media. För resten av året är människor med funktionsnedsättning i stort sett osynliga.
Det är egentligen ganska märkligt. Svensk media beskriver ofta sig själv som inkluderande och representativ. Det talas om mångfald och om att spegla hela samhället, trots det dominerar den normativa kroppen när man slår på tv:n eller tittar på en dramaserie.
»Jag blev ett inspirerande undantag. En berättelse om någon som trots allt lyckats.«
Vi, personer med funktionsnedsättning, syns nästan aldrig som programledare, reportrar eller experter. Vi finns sällan i paneler i samhällsprogram eller får nästan aldrig roller som journalister, politiker eller makthavare i dramaserier. Vi får mycket sällan vara helt vanliga människor i berättelser om kärlek, arbete eller konflikter.
När vi väl förekommer handlar det nästan alltid om funktionsnedsättningen. Jag har själv varit i den situationen. När jag började arbeta som lärare väckte det ett intresse i media. Flera reportrar ville göra reportage. Det var i grunden välmenande, men vinkeln var nästan alltid densamma. Jag blev ett inspirerande undantag. En berättelse om någon som trots allt lyckats. Reportagen handlade inte om mitt arbete som lärare utan om hur svårt det var att »övervinna« min situation. Jag har inget emot att människor tycker att det är inspirerande men det säger också något om hur snäva ramarna är.
Frånvaron märks även i populärkulturen. Har du till exempel sett någon brevskrivare i Bonde söker fru med en synlig funktionsnedsättning? Eller någon deltagare i Paradise Hotel? Troligtvis inte.
Det tror jag beror på feghet och en rädsla hos producenter och redaktioner att testa något som bryter mot normen. Det är som om vår närvaro kräver en särskild scen, ett särskilt program.
Paralympics fungerar på det sättet. Där är det självklart att kroppar fungerar olika. Där behöver ingen förklara varför en rullstol finns på banan. Men i resten av medielandskapet fortsätter frånvaron.
Frånvaron är inte neutral. Den signalerar vilka kroppar som anses självklara i offentligheten och vilka som inte gör det. Den säger något om vem som förväntas representera samhället, analysera världen eller bära en berättelse.
Vi som lever med funktionsnedsättning vänjer oss vid att inte finnas i tv-rutan, att inte se någon som liknar oss i roller som signalerar kompetens, makt eller normalitet. Kanske är det just därför jag sitter där och tittar på Paralympics. För den sällsynta känslan av igenkänning. Den känslan borde egentligen inte behöva uppstå bara vart fjärde år.
