Det är bråda tider i den svenska funktionshinderrörelsen. I mars nästa år ska svenska staten stå inför FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning i Geneve och förklara hur Sverige lever upp till sina åtaganden enligt den konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som landet tillträdde för femton år sedan.
Detta är ett tillfälle som funktionshinderrörelsen inte vill missa. Som företrädare för personer med funktionsnedsättning i Sverige har man en fastlagen rätt att vara involverade i granskningen och ge sin syn på hur staten lever upp till kraven i konventionen. En chans man kommer att ta vara på, bland annat genom att lämna in en alternativ rapport till kommittén.
– Det finns en stor frustration över att utvecklingen går bakåt. Det sa vi redan 2014 och 2018, och det kommer att komma upp även den här gången, säger Mia Ahlgren, ansvarig för internationella frågor på organisationen Funktionsrätt Sverige, som samlar ett 50-tal svenska funktionshinderorganisationer under sitt paraply.
Hon arbetar just nu med att samordna funktionshinderrörelsens alternativrapport som ska vara klar i mitten av januari. Ett arbete som samlar ett femtiotal företrädare från organisationer, både inom och utanför Funktionsrätt Sverige.
ANNONS 
»Om vi tittar på rekommendationerna som kommittén riktade till Sverige 2014 så är det egentligen bara en som är åtgärdad fullt ut.«
Mia Ahlgren, Funktionsrätt Sverige
Det har gått tio år sedan kommittén gav de första rekommendationerna till Sverige, och drygt fem år sedan rörelsen senast träffade kommittén för att ge sin bild av läget i Sverige. Här finns många brister att peka på, menar Mia Ahlgren.
– Om vi tittar på rekommendationerna som kommittén riktade till Sverige 2014 så är det egentligen bara en som är åtgärdad fullt ut. Det handlar om att man har etablerat ett institut för mänskliga rättigheter, säger Mia Ahlgren.
Arbetet med alternativrapporten drog i gång på allvar i september i år. Kommittén har två sejourer om året där de träffar företrädare för de stater som har ratificerat konventionen. Men kön till granskning är lång och framförhållningen är inte alltid den bästa, berättar Mia Ahlgren.
– Det här var den sista kärnkonventionen som antogs och många stater ratificerade den under kort tid. Det har gjort att det har bildats en kö. Dessutom har den här kommittén färre resurser än flera andra FN-kommittéer. Många av de andra har tre möten per år, men den här har bara två.
Enligt reglerna i konventionen ska en stat som har ratificerat konventionen skicka en lägesrapport till kommittén vart fjärde år. Staten kallas sedan till kommittén där den får svara på frågor och reda ut oklarheter. Här får även företrädare för funktionshinderrörelsen och nationella MR-institut närvara för att komplettera och bemöta den bild som staten ger. Baserat på den fakta som kommer fram riktar sedan kommittén ett antal rekommendationer till den granskade staten om hur den kan agera för att bättre leva upp till konventionen.
Den hårda arbetsbelastningen hos kommittén har gjort att Sveriges andra och tredje granskning nu slås samman i en granskning. De senaste rekommendationerna från kommittén kom 2014. Sedan dess har regeringen återrapporterat genom att svara på frågor som kommittén riktat till Sverige.
För funktionshinderrörelsen blir det viktigt att den nya alternativrapporten kompletterar den information som kommittén redan har sedan tidigare.
– Vi ska inte upprepa vad vi har skrivit tidigare. Vid förra tillfället lämnade vi förslag på frågor som vi ville att kommittén skulle ställa till Sverige. Den här gången ska vi ge förslag på de viktigaste rekommendationerna som vi vill att kommittén ger till staten, säger Mia Ahlgren och tillägger:
– Vår uppgift är att hjälpa kommittén att prioritera och förklara hur situationen ser ut. Var behövs insatserna mest.
Nytt för den här gången är att även den relativt nyinrättade Institutet för mänskliga rättigheter kommer att leverera en alternativ rapport där man ger sin bild av hur Sverige efterlever kraven i konventionen. Institutet inrättades 2022 och ska oberoende av regering och riksdag arbeta med att främja, skydda och övervaka arbetet med mänskliga rättigheter i Sverige.
Precis som funktionshinderrörelsen har institutet 10 700 ord på sig att beskriva läget, förutsättningar som kräver vissa prioriteringar, berättar Ola Linder, utredare på Institutet för mänskliga rättigheter.
– Vi har tagit fram principer för att kunna göra ett urval. Det baseras delvis på civilsamhällets betraktelser och var vi kan få fram tydliga rekommendationer till staten. Vi har också tittat på frågor där det kanske inte finns så starka företrädare inom civilsamhället och naturligtvis också frågor som vi själva ser i vår oberoende granskning, säger Ola Linder.
»Det har blivit svårare att få tillgång till rätt typ av insatser som är mer individstyrda och det finns mycket diskriminering.«
Ola Linder, Institutet för mänskliga rättigheter
Han är en av tre personer som i huvudsak arbetar med rapporten. Ola Linder hoppas att institutets rapport kommer att omfatta många frågor, men han tror samtidigt att fokus kommer att ligga på några utvalda teman.
– Det kan handla om områden där vi ser att det finns extra allvarliga kränkningar eller där det är viktigt att komplettera regeringens rapport som skickades till kommittén 2019, säger han och exemplifierar med bruket av tvångsåtgärder inom både tvångsvård, särskilda boenden och andra stödåtgärder.
– Det är något vi måste motverka som samhälle. Det har blivit svårare att få tillgång till rätt typ av insatser som är mer individstyrda och det finns mycket diskriminering.
Vad kan då Institutet för mänskliga rättigheter tillföra? Ola Linder tror att man kan granska regeringen och det offentliga Sveriges arbete med mänskliga rättigheter från ett lite annat perspektiv än vad funktionshinderrörelsen och övriga civilsamhället kan göra.
– Vi finns som ett samlat, långsiktigt och enat institut och vi har kompetens inom flera olika områden. Vi jobbar väldigt brett med mänskliga rättigheter utifrån vårt uppdrag med alla FN-konventioner, grundlagen, EU och Europakonventionen. Det gör att vi ofta får ett intressant tvärsnitt, säger Ola Linder och exemplifierar med hur funktionshinderperspektivet även kan leta sig in i ett remissvar som rör skydd mot rasism och hets mot folkgrupp.
– Det hade inte hänt om vi inte hade en dialog mellan kollegor och civilsamhället i det här breda uppdraget.
Samtidigt är samarbetet med civilsamhället centralt. Redan när institutet inledde sitt arbete med alternativrapporten lade man vikt vid att upprätta en dialog med funktionshinderrörelsen, berättar Ola Linder. I februari i år genomförde man ett öppet möte där ett 80-tal representanter för rörelsen gav sin syn på hur Sverige lever upp till konventionens krav och vilka åtgärder man vill se från den svenska regeringen.
I september hölls ett uppföljande möte där institutet stämde av preliminära fokusområden och efterlyste ytterligare synpunkter.
– Det är viktigt att ha en dialog med civilsamhället då de aktivt ska involveras i alla beslut som gäller övervakningen, säger Ola Linder.
Samtidigt har funktionshinderrörelsen fullt upp med sin egen alternativrapportering. Under hösten har deltagarna samlat in brister och problem som de tycker är viktiga att ta upp.
En av de organisationer som har deltagit i arbetet är DHR. Förbundsordförande Åsa Strahlemo har varit med på flera möten där hon särskilt har lyft frågor om rättssäkerhet, brister i omsorgsboenden och att det fortfarande saknas lagskydd mot hatbrott mot personer med funktionsnedsättning.
– Det vi också snabbt kunde konstatera är att sedan Sverige granskats senast så har livet inte blivit bättre för personer med funktionsnedsättning, tvärtom. Det kommer också att tas med i rapporten
Nu väntar ett svårt arbete med att prioritera och presentera de viktigaste punkterna. Enligt samordnaren Mia Ahlgren lägger man mycket fokus på att lyfta strukturella frågor i den kommande rapporten.
»Jag brukar säga att det inte är vi som har beslutat att anta den här konventionen, det är regering och riksdag.«
Mia Ahlgren, Funktionsrätt Sverige
– När vi för några år sedan jobbade fram rapporten »Respekt för rättigheter« var vi enade om att lyfta fram grundläggande strukturella problem. Som att staten inte agerar på rekommendationer från FN-kommittén, att göra konventionen till lag eller att säkerställa lika villkor och förutsättningar för personer med funktionsnedsättning i hela landet, säger Mia Ahlgren och hänvisar till artiklar som nummer 4, 5 och 33 i konventionen.
– Om de grundläggande bitarna faller på plats kanske staten förstår hur man ska hantera även övriga rättighetsartiklar, tillägger hon.
Men, med tanke på lite som har hänt efter tidigare granskningar och den negativa utveckling för mänskliga rättigheter som rörelsen ser i samhället, är det verkligen värt arbetet att försöka påverka en FN-kommitté i Schweiz? Mia Ahlgren tycker det.
– Jag brukar säga att det inte är vi som har beslutat att anta den här konventionen, det är regering och riksdag, men det är vi som läser den. Samtidigt som många är frustrerade och uppgivna över att så lite händer, så ser jag också att konventionen har stärkt oss globalt i rörelsen. Tillsammans med hållbarhetsmålen har vi fått ett gemensamt verktyg att jobba med.
