Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.
Jag kandiderar till ytterligare en mandatperiod som förbundsordförande för DHR, min sista möjliga enligt stadgarna. Innan förbundsmötet vill jag vara tydlig med tre saker: vad som faktiskt hänt sedan 2020, vad vi har kvar att göra, och varför jag vill fortsätta.
ANNONS> 
Jag blev vald i oktober 2020, mitt i en pandemi som stängde ner vardagen för oss alla. Förbundsstyrelsen väntade inte ut krisen, utan byggde om för mer öppenhet. Vi tog bort de fasta telefontiderna så att medlemmar kan nå mig direkt, vi införde digitala dialogmöten med lokalavdelningar och distrikt fyra gånger om året, och vi började sända stora frågor på remiss till hela förbundet innan beslut fattas. Allt det är vardag idag.
Vid förbundsmötet 2023 fick förbundsstyrelsen ett tydligt uppdrag: att modernisera DHR. Den här mandatperioden har vi förvandlat det från papper till verkstad, och det mesta är genomfört. Till förbundsmötet i höst lägger vi fram stadgeändringar och en ny medlemsavgiftsstruktur, precis det uppdrag vi fick av er. Några delar, som lokala servicekontor, nätverk och en digital plattform, behöver mer tid än vi kunde förutse, och den tiden ger vi dem. Nästa del är att fortsätta att genomföra det som förbundsmötet beslutar.
Utåt har DHR synts i alla sorters media, i Riksdagen, i EU-parlamentet i Bryssel och i FN:s högkvarter i New York. Vi drev igenom en statlig utredning av sjukersättningen, och vi stämde Circle K för bristande tillgänglighet, och vann.
En sak är jag särskilt stolt över: när Ryssland gick in i Ukraina 2022 hörde vi av oss till dåvarande MSB och fick veta att i princip ingenting var planerat för personer med nedsatt rörelseförmåga vid kris eller krig, men vi gav oss inte. Fyra år senare fick myndigheten, numera Myndigheten för civilt försvar, ett regeringsuppdrag om att samverka med funktionshindersorganisationer kring krisberedskapen. Det är ett ovanligt uppdrag, och resultatet av att vi inte gav oss.
Medlemsantalet har minskat under de här åren, och det säger jag rakt ut. Nedgången är inte ny: mellan 2008 och 2023 föll det med 58 procent, ett strukturellt problem som fanns långt innan jag blev vald, och pandemin förvärrade det just när jag tillträdde. Det är en av de tyngsta frågorna vi bär med oss, ett arbete hela DHR behöver göra tillsammans, och en av anledningarna till att jag vill fortsätta.
De senaste åren har också varit ekonomiskt tunga, och vi har arbetat med det utifrån en plan vi sjösatte för över ett år sedan, ett arbete som fortsätter, med målet att inte tumma på påverkansarbetet.
Jag är tacksam för den här tiden, för förtroendet att kliva in mitt i en kris ingen valt, och för allt vi byggt tillsammans. Tillgänglig, tydlig, lyssnande, uthållig och beredd att fatta obekväma beslut, det är vad jag försökt vara som ledare, och vill fortsätta vara.
Det vi öppnat upp på förbundsnivå, hur vi når varandra och hur beslut förankras, behöver fortsätta spridas i alla led. DHR ska rymma den som varit medlem i femtio år och den som gick med förra veckan. Gemenskapen och rötterna, det vi står för, det är samma DHR som alltid, men formerna för hur vi arbetar gemensamt måste få vara levande, annars blir de för trånga.
Vi har lagt grunden tillsammans, och jag vill fortsätta leda DHR mot ett förbund som rymmer oss alla, och lämna över det starkare till nästa förbundsordförande 2029.
