Därför dröjer besluten om bilstöd

Nya lagen om bilstöd gav längre handläggningstider och dyrare utredningar. Försäkringskassan och Trafikverket har olika bild av orsakerna. 
Sedan den nya lagen om bilstöd infördes i januari 2017 får den som ansöker om nytt stöd vänta betydligt längre på besked än tidigare. Det finns flera exempel på personer som har fått vänta i ett år eller mer på att få ett slutgiltigt beslut om inköps- och anpassningsbidrag. 
Att den nya lagen har inneburit längre handläggningstider stod klart redan för ett år sedan. I juli i fjol gav regeringen Försäkringskassan och Trafikverket i uppdrag att analysera varför. I var sin rapport ger nu de båda myndigheterna sina respektive förklaringar. 
Enligt Försäkringskassan har den genomsnittliga handläggningstiden från ansökan till utbetalt anpassningsbidrag ökat från 299 dagar före lagändringen till 389 dagar efter. För den som bara ansöker om grundbidrag har handläggningstiden fördubblats, från 45 dagar före lagändringen till 94 efter. 
Samtidigt har Försäkringskassans kostnader för besluten ökat. Under perioden september 2017 till och med augusti 2018 var kostnaden för ett bilstödsbeslut i genomsnitt 59 procent högre än året före lagändringen. Därtill har kostnaderna för Trafikverkets och Mobilitetscenters utredningar ökat med 82 procent mellan 2016 och 2018. 
Enligt Försäkringskassan är den mest påtagliga förändringen är att behov av anpassning av bilen måste utredas innan myndigheten fattar beslutar om inköpsbidrag. Detta medför längre väntan för den sökande. Därtill har lagstiftningens krav på vad som är en lämplig bil och ett större fokus på kostnadsaspekter medfört att utredningsprocessen blivit mer omfattande. 
Sammantaget medför de nya reglerna att Försäkringskassan måste ha fler och tätare kontakter med såväl Trafikverket som den sökande vilket ökar administrationen. Försäkringskassan anser dessutom att Trafikverket har haft otillräckliga resurser för att utfärda yttranden i skälig tid och med den kvalitet som behövs.
Trafikverket menar å sin sida att Försäkringskassans jakt på kostnader har varit en belastning. Försäkringskassan ska ha efterfrågat »billigare« lösningar för anpassningar, som handreglage eller anpassade bilbarnstolar, än de som Trafikverket föreslagit. I andra fall ska Försäkringskassan ha ifrågasatt att vissa originalmonterade anordningar, som elmanövrerad förarstol och backkamera, alls behövs.  
»Det är Trafikverkets uppfattning att Försäkringskassans bristande tillit för Trafikverkets bedömningar inneburit att Trafikverkets resurser ofta har använts för att förklara varför vissa anordningar varit nödvändiga«, skriver Trafikverket i sin rapport till regeringen.
Dessutom pekar myndigheten på att deras resurser går till fler utprovningar som syftar till att kunna »utesluta eventuellt enklare och mindre kostsamma alternativ till de kända lösningar där det med säkerhet kan fastställas att behovet för sökanden blir uppfyllt endast genom att ett utredningssamtal genomförs med sökanden.«
För att komma till rätta med problemen föreslår Försäkringskassan att regeringen överväger att ge Trafikverket andra förutsättningar för att utföra sitt uppdrag. Dessutom vill man spara tid genom att få effektivare sätt att kommunicera mellan myndigheterna.
Trafikverket menar å sin sida att Försäkringskassans process och tolkning av lagstiftningen genererar mycket administrativt arbete och att ökade resurser delvis kan effektivisera utredningsarbetet. Dock tror Trafikverket att en översyn av möjligheten till utveckling och en förenkling av processen totalt sett skulle ge större effekt för såväl myndigheterna som för brukarna.