Dags att ta tillbaka ansvaret

Lars Lindberg: Målstyrning får allt större betydelse inom funktionshinderpolitiken. Samtidigt lyser reformer och nya politiska initiativ med sin frånvaro.
Vad leder funktionshinderpolitiken till och hur ska den styras? Det är en fråga som är värd att fundera över när regeringen till hösten eller våren 2017 presenterar en ny strategi för funktionshinderpolitiken. Traditionen att ta fram handlingsplaner och strategier inom politikområdet började 1982 då det nationella handlingsprogrammet för handikappfrågor togs fram. Programmet togs fram i en gemensam arbetsgrupp med riksdagspartierna och funktionshinderrörelsen. Programmet var mer av symbolkaraktär än formellt bindande.
Det andra styrdokumentet lade socialminister Margot Wallström fram 1996 som en skrivelse till riksdagen. Den fick dock mycket kritik för att mer vara en redovisning av redan pågående åtgärder än framåtblickande. Funktionshinderrörelsen krävde att tydliga mål skulle sättas upp.
Kritiken ledde till att den nationella handlingsplanen för handikappolitiken togs fram. År 2000 lade socialminister Lars Engqvist fram den till riksdagen. Planen slog fast mål för politiken, men också ett arbetssätt med ett utpekat ansvar för statliga myndigheter.
2011 antogs den nuvarande strategin. Den bygger på handlingsplanen och handlar framförallt om ett effektivare genomförande.
Vad kan vi då dra för slutsatser av dessa planer? För det första ska deras betydelse inte överdrivas. De stora reformerna inom funktionshinderpolitiken togs fram av två stora handikapp­utredningar (1966–76 och 1989–92) och liknande stora utredningar som formade välfärdsstaten. Den andra slutsatsen av styr­dokumenten är att målstyrning över tid har fått allt större betydelse, framförallt i den nuvarande strategin, samtidigt som reformer och nya politiska initiativ lyser med sin frånvaro inom funktionshinderpolitiken.
Det här är en utveckling som även skett inom andra områden. I en nyligen publicerad kritisk genomgång av jämställdhetspolitiken – Feminism som byråkrati – konstaterar författarna Kerstin Alnebratt och Malin Rönnblom att den gamla devisen Land ska med lag byggas har ersatts av Land ska med mål mätas. De menar att viktiga delar av jämställdhetspolitiken har delegerats till tjänstemän och blivit byråkrati istället för politik. Politiker sätter upp mål som ett sätt att visa ambitioner men överlåter till någon annan att ta ansvar för genomförandet och hur det ska ske. Det har lett till att styrningen har flyttats från politikens centrum till dess periferi.
Målen konstrueras på ett sådant sätt att de går att mäta och leder till förytligande och förenkling av komplexa frågor. Alnebratt och Rönnblom efterlyser att politiken återtar sin roll genom att åter formulera problemen och de längtar efter tankar och idéer på hur förändring kan åstadkommas. En längtan som nog kan sägas finnas även hos många av oss som är engagerade i funktionshinderpolitiken.
För min del tror jag det är värt att påminna om socialminister Lars Engqvist ord från år 2000: »Den nationella handlingsplanen för handikappolitik är genom sitt perspektivskifte ett stort steg framåt. Men planen i sig förändrar inget. Det krävs handling för att förverkliga vackra ord och skrivningar.«
›Läs fler krönikor av Lars Lindberg