Tillgänglighet och användbarhet är centralt för att personer med nedsatt rörelseförmåga ska kunna verka i samhället på jämlika villkor. Sedan länge har Sverige krav i plan- och bygglagstiftningen på att det som byggs eller förändras ska funka även för den som har nedsatt rörelseförmåga. Likaså finns lagstiftning som förbjuder diskriminering på grund av bristande tillgänglighet och både tillgänglighet och universell utformning nämns som viktiga verktyg för att nå det nationella målet för funktionshinderpolitiken.
Samhället verkar med andra ord tycka att tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är viktigt. Ändå behöver man inte röra sig många meter i en stad eller klicka igenom mer än en handfull annonser på Hemnet för att upptäcka att den byggda miljön fortfarande är långt ifrån tillgänglig för alla.
ANNONS 
Varför ser det ut så här? Trots lagar och regler så blir det ändå fel när det ska byggas eller renoveras. Frågan aktualiseras i en ny kartläggning som tillgänglighetskonsulten Thomas Wilhelm har gjort på uppdrag av DHR. Han har intervjuat företrädare för kommuner och berörda myndigheter för att skapa en bild av hur styrningen av kommunernas tillgänglighetsarbete ser ut och vilken vägledning de kan få i arbetet.
– När man läser kartläggningen ser man att det finns både styrkor, men framför allt rätt många svagheter, säger Thomas Wilhelm.
I sitt arbete som tillgänglighetskonsult har han ofta stött på brister i och oklarheter i kunskapen om hur de övergripande policydokumenten ska förverkligas i tillgängliga lösningar i den byggda miljön. Kommunala tjänstemän som vill säkerställa att den nya simhallen eller idrottsarenan blir tillgänglig enligt reglerna vet ofta inte vart de ska vända sig för att få stöd och hjälp i processen.
– Det finns ingen aktör som riktigt tar ansvar. Myndigheterna bollar ofta tillbaka frågan och säger att det får frågeställaren kolla upp själv. Något kommunerna ofta inte tid med. Resultat blir att de struntar i frågan, säger Thomas Wilhelm och konstaterar att det finns ett tydligt glapp mellan den teoretiska och strategiska styrningen av tillgängligheten, i form av lagar och regler, och de mer handfasta processerna där den ska förverkligas.
– När man väl kommer till det praktiska, när jag ska bygga en simhall, vad ska jag då ta hänsyn till? Vilken nivå ska man lägga sig på? Vad betyder politikens budskap om det ska vara »tillgängligt för alla« för mig som beställare?
I kartläggningen ger många av intervjupersonerna uttryck för att arbetet med tillgänglighet har gått bakåt under det senaste decenniet. Thomas Wilhelm delar den uppfattningen och radar upp flera exempel på tillgänglighetsbrister i byggnader som uppförts under senare år.
– Frågan är inte särskilt högt prioriterad. Det är ett fåtal kommuner som har en uttalad person som har ansvar för det strategiska arbetet med tillgänglighet. Det är väldigt ovanligt.
En nyckel till större engagemang är att få kommunerna att förstå att tillgänglighet inte bara handlar om enskilda byggprojekt, menar Thomas Wilhelm.
– Det handlar om hela samhället. Från det att man går i skolan, gymnasiet och universitet till att man börjar jobba. Därtill ska man bo och ha en fritid där man kanske vill gå på bio eller restaurang, ta en promenad i parken eller ägna sig åt motion i olika former.
– Det borde med andra ord finnas uppgifter nog för en person som jobbar med tillgänglighet i en kommun, för att täcka en heltid, säger Thomas Wilhelm.
»Det är inte så lätt för en kommun att bygga med god tillgänglighet.«
Thomas Wilhelm
En annan slutsats av kartläggningen är att många kommuner kan bli bättre på att använda sina funktionshinderråd. Idag kan det finnas en missuppfattning om syftet med råden och vilka uppgifter de har.
– Ibland tror kommunerna att råden ska hjälpa dem att granska ritningar. Det kan man inte kräva av ideellt arbetande personer. Istället borde de fråga representanterna från intresseorganisationerna om deras behov. Vad behöver de när de besöker badhuset?
Hur tänker du att den här kartläggningen kan användas?
– Jag vill inte att den ska knäppa någon på näsan, men den ger en bild av hur det ser ut. Det är inte så lätt för en kommun att bygga med god tillgänglighet. De har svårt att hitta hjälp när de behöver.
Här tycker Thomas Wilhelm att intresseorganisationer som DHR kan ha en roll att spela.
– Samtidigt måste man se över hur förberedd organisationen är på en sådan uppgift. Det är viktigt att man säger samma sak i Halmstad som i Kiruna. Där krävs riktlinjer som tas fram på nationell nivå, som ett slag internutbildning.
