Hjälpmedel är fula, därför använder jag dem inte. Jag vet att det låter hemskt men skulle ni se den skål med handtag som jag har framför mig skulle ni inte heller bli så värst pepp. Skålen (som i all ära står stadigt), är formad lite väl mycket som en pung. Handtaget lite väl mycket som en stake och allt avslutas med att det enda jag ser framför mig är ett manligt kön i plast. Det går att skratta åt det hela, om det nu var så att det hörde till ovanligheterna att hjälpmedel och design inte alltid går hand i hand. Nu vet säkert de flesta att så inte är fallet. Inte bara har ni läsare säkerligen en uppsjö exempel och erfarenheter som skulle kunna tjäna som ytterligare brännved. Faktum är att jag har fog för det jag skriver.
I New York Times artikel »Crafting for the Body and Soul« möter Alice Rawsthorn den brittiske sociologen och funktionshinderrättskämpen Tom Shakespeare. Den lista som han målar upp om vad som är fel med hjälpmedel till personer med funktionsnedsättning kan göra vem som helst gråhårig. De är klumpiga, ineffektiva, dyra och oanvändbara. Så många gånger som jag själv kan erinra mig med att sitta och bläddra i en katalog över fotriktiga skor. Från fulare till fulast, och så pass otympliga att gå i att det slutar med att jag snubblar över mina egna fötter. En kanariegul rollator som jag skulle skjutsa min väska i men som tyvärr brakade ihop för att den inte klarade mer tyngd än ett läskpapper. Men nog om det. Som pricken över i säger Shakespeare att det inte är ovanligt att hjälpmedlet erhåller ett mer eller mindre nedvärderande namn. T.ex. nämner han en av mina oumbärliga griptänger som döptes till »En hjälpande hand« … Om det är bättre eller sämre än en skål med handtag låter jag vara osagt.
I boken »Design Meets Disability« av industridesignern Graham Pullin, lyfts tanken om vad som skulle hända om de designikoner som vi annars förknippar med sober teknologi och svarvade möbelben tog tag i utformningen. Tänk om Apple gjorde en hörapparat? Om Jasper Morrison gjorde rullstolar?
Men vem bryr sig tänker du? Är det inte lite väl överdrivet och ja till och med snobbigt (kanske hipster?) att vilja att saker ska vara tilltalande i ett formperspektiv? Jag skulle vilja dra det så långt att säga att det om något, så handlar det om hänsyn. Att visa att »jag respekterar dig så pass mycket att jag inte tänker ge dig något fult«. Jag värderar dig så mycket att jag lägger ner lika delar tid och energi på att det du använder inte bara ska fungera rent praktiskt, utan du ska inte heller behöva skämmas över att ses utomhus med ditt stöd. Du kanske till och med kan få känna dig stolt.
Men stolt känner jag mig inte över min stadiga skål, snarare irriterad. Den dammar igen som så många andra hjälpande händer längst in i städskåpet. Jag kan se hur det skulle kunna förevigas i en seriestripp av Jan stenmark: Fyra personer vid ett matbord som skrattar, vid sidan om en glåmig typ med ett krampaktigt grepp. »För döva öron skrek hon: Det är inte en plastkuk! Det är en skål med handtag!«
Bra design visar respekt
Skålen (som i all ära står stadigt), är formad lite väl mycket som en pung, skriver Catrine Lundell.
1 svar på ”Bra design visar respekt”
Kommentarer är stängda.