Bolivia: ”Vi börjar ta plats”

På papperet har Bolivia flyttat fram positionerna. Landet har nya lagar och FN-konventionen är ratificerad. Men på gatorna i La Paz får Gladys Quispe fortfarande kämpa mot fördomarna som möter personer med funktionsnedsättning. Emil Erdman rapporterar från La Paz.
Gladys Quispe tar sig ut från en vit minibuss och kryssar vant mellan bilarna på huvudgatan i Bolivias administrativa huvudstad La Paz. Staden ligger i en dalgång mellan Andernas snöklädda toppar. Gatorna är branta och trottoarerna fulla av försäljare och ett och annat djupt hål.
– Tur att det inte är rusningstrafik, säger Gladys när hon räckt över busspengarna till chauffören och presenterat mig för sjuårige sonen Andrés. Då är det svårt att komma med någon av minibussarna från den förort där Gladys hyr en liten lägenhet.
När man som Gladys tar sig fram med hjälp av kryckor blir man ofta sist i språngmarschen till den minibuss som råkar ha någon plats över. I dessa är det sedan fullpackat med medresenärer som inte alltid är tillmötesgående. Men Gladys poängterar att det finns personer som erbjuder sin sittplats när de ser hennes kryckor och chaufförer som stannar precis framför just henne och skäller ut dem som tränger sig före.
All kollektivtrafik i Bolivia är inte privat och styrd av stundens uppgörelser. Sedan något år finns ett par busslinjer med både hållplatser och tidtabell. Bussarna har lift och en bussvärd ser till att personer med funktionsnedsättningar, äldre och gravida får en sittplats. Priset är också reducerat, något som inte gäller de privata mini­bussarna.
En stor nyhet i La Paz var de tre linbanelinjerna som invigdes 2014. När vi provåker står en man med rullstol framför i kön. Personalen rullar snabbt in honom i linbanekorgen den sekund den nästan står stilla. Jag slås av att allt sker mycket diskret och utan att någon stor sak görs av den lilla knuffen som behövs.
– Men tyvärr passar varken linjebussar eller linbana min rutt, säger Gladys som drömmer om att en dag kunna köpa en begagnad bil.

Gladys har vuxit upp under tuffa förhållanden i den stora förstaden El Alto utanför La Paz. Precis som Bolivias president Evo Morales talar hon indianspråket aymara. Gemensamt har de också att de arbetat sedan barndomen. Bolivia är ett av få länder som fortfarande tillåter barnarbete.
I många år stod Gladys i kassan på en kycklinggrill, men slutade eftersom det blev sena nätter och hon flera gånger ramlade inne på grillen.
Men hon lärde sig lite ekonomi och tar nu kvällskurser i företagsekonomi på universitetsnivå. Till klassrummet är det fem trappor utan hiss och jag är helt slut när jag kommer upp, inflikar hon. Framåt midnatt kommer Gladys hem till de tre små barnen, som då redan lagt sig. Hon ser dem bara till frukost. Därefter är det hennes gamla mamma som ställer upp. Barnens pappa var länge borta ur bilden.
– Men nu vill han komma tillbaka, fnyser Gladys.
Anledningen – som hon ser det – är att hon nu fått ett bra jobb på motsvarigheten till Finansinspektionen.
Det var vänner inom idrotten – rullstolsbasket och långdistans – som tipsade om jobbet. Men när hon skulle intervjuas var rekryteraren mer intresserad av vad olika funktionsnedsättningar beror på.
– Jag fick lugnt förklara att det inte är smittsamt och att jag kan utföra det här arbetet lika bra som andra, säger Gladys med ett snett leende.
Rekryteraren avslutade med att myndigheten redan fyllt sin funktionshinderkvot – som för offentliga arbetsgivare är minst fyra procent av personalstyrkan. Men de gillade Gladys och efter ett tag anställdes hon.
Finansinspektionen är en av de myndigheter som ska genomföra den bolivianska funktionshinderpolitiken. I deras fall se till att banker har tillgängliga bankomater och kontor samt granska hur många personer med funktionsnedsättning som de anställer.
Bolivia har traditionellt välformulerade lagar och den gamla funktionshinderlagen från 1995 var på sin tid framsynt. År 2006 tillträdde den sittande vänsterregeringen och 2009 var man klar med en ny konstitution där funktionshinder nämns för första gången i historien.
Samma år ratificerades FN:s konvention (samt tilläggsprotokollet) om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Funktionshinderfrågorna förflyttades också från Hälsodepartementet till Justitiedepartementet som även övervakar att de andra departementen tar sitt ansvar.
En ny lag om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har utformats tillsammans med funktionshinderrörelsen. Bland annat hölls 46 dialogmöten runtom i landet. Lagen har sedan bearbetats av kongressens båda kamrar och undertecknats av presidenten.
– Nu återstår bara godkännande av föreskrifterna för att lagen ska börja gälla, förklarar Gladys som tycker att det är bra att landet inför lagstadgade rättigheter för personer med funktionsnedsättning. FN-konventionen har hon dock inte hört talas så mycket om.
Gladys har jobbat med funktionshinderfrågor på den katolska organisationen Caritas och deltog 2012 i en över 100 dagar lång marsch för att tredubbla »pensionen«, som för de flesta ligger på en tusenlapp om året. Marschen gick från låglandet i Amazonas upp till La Paz på 4 000 meters höjd. Ett barn dog under marschen och när de nådde kongressbyggnaden mötte polisen med tårgas. Saken var politiskt känslig eftersom marschen leddes av Jaime Estivariz som förutom att vara ordförande för de samlade funktionshinderorganisationerna COBOPDI var kongressledamot för den lilla bolivianska högeroppositionen – samt även den enda rullstolsanvändande kongressledamoten.
Men om kritik mot regeringen ses med misstänksamhet så är en skillnad mot Sverige att regeringens egna tjänstemän är ute på gator och torg för att informera om diskriminering och mänskliga rättigheter. Vid en sådan kampanj lär jag känna Wilson Molina som jobbar på Justitiedepartementets funktionshinderenhet under avdelningen för Lika möjligheter.
Han tycker det är bra att funktionshinderorganisationerna nu skriver en alternativrapport till landets FN-rapportering. Detta hjälper regeringen till med eftersom organisationerna saknar resurser, förklarar han. Molina ser inget större problem med detta. Bolivia är en förebild för andra länder i Latinamerika, proklamerar han stolt.
– Vår socialistiske president vill gå från en medicinsk och beskyddande syn till ett socialt och rättighetsbaserat förhållningssätt till personer med funktionsnedsättning.
När jag ber honom exemplifiera räknar han upp reformer som att personer med funktionsnedsättning ska få gratis tillgängliga bostäder, gratis universitetsstudier inklusive examensbevis, som annars kostar mellan 5 000 och 15 000 kr och därmed gör att många inte tar ut sin examen.
Gladys kommenterar detta med att politiken handlar för mycket om ekonomiska lättnader och för lite om förändrade attityder på arbetsmarknaden. Gratis är inte hälsosamt, menar hon. Hon framhåller istället att flera privata företag på senare år har börjat anställa personer med funktionsnedsättning utan att vara ålagda att göra det. De ser bortom funktionsnedsättningen och att vi kan utföra ett bra jobb. En annan stor förändring hon ser i Bolivia är att reklamen börjat visa upp personer med funktionsnedsättning.
– Vi börjar ta plats i samhället, säger Gladys.
Text: Emil Erdtman
Den här texten har varit publicerad i Funktionshinderpoliltik #4/2015. Vill du teckna en prenumeration? Gör det här!