Margareta Persson har under senare år gjort sig känd för sina böcker som beskriver villkoren för personer med funktionsnedsättning i ett historiskt perspektiv. Förra året släppte hon »Demokratins styvbarn«, som beskriver framväxten och utvecklingen av den svenska funktionshinderrörelsen. Tidigare har hon dessutom avhandlat kvinnorörelsens relation till kvinnor med funktionsnedsättning och studerat hur synsätt och fördomar gentemot personer med funktionsnedsättning har förändrats, och inte förändrats, genom historien.
Vid en första anblick kan man tro att Margareta Perssons nya bok också handlar om historia. I »Lämna bort barnet och glöm« beskriver hon hur den svenska välfärdsstaten under stora delar av 1900-talet lämpande av barn med funktionsnedsättningar på institutioner och anstalter, samtidigt som sjukvården uppmanade föräldrarna att skaffa nya barn och gå vidare i livet. Men, även om det är en berättelse som sträcker sig decennier tillbaka i tiden, så är den aktuell här och nu.
ANNONS 
– Det här handlar om nutid. De som drabbades på 1960- och 70-talen har inte ens gått i pension. Och många lever med en smärta som finns kvar från hur de behandlades som barn, säger Margareta Persson.
I boken har hon bland annat intervjuat personer som tillbringade hela eller delar av sin barndom på institutioner, sjukhus eller skolhem. Många har utsatts för olika typer av övergrepp och vanvård. Alla har det gemensamt att de under perioder har separerats från sina föräldrar och syskon.
På institutionerna blev de inte sällan bestraffade om de förmedlade en negativ bild av anstalten till utomstående eller visade känslor. Straffen bestod av allt från fysiska reprimander som kallbad eller aga till kränkningar i form av uteblivna måltider eller påtvingad sänggång.
Flera av de intervjuade berättar också om hur de som barn blivit illa behandlade av läkare och sjukvårdspersonal. Behandlingar utan bedövning, tvångsvård och förnedrade undersökningar där läkare och studenter klämde på barnens kroppar har satt djupa sår hos många.
– Jag hade inte fullt ut haft den insikten att det betyder att nästan alla barn med funktionsnedsättningar blev drabbade. Eftersom de blev så illa behandlade på sjukhus, säger Margareta Persson.
»Många har haft ett bra liv, men det finns ändå så mycket smärta kvar.«
Allt detta sker under den tid när välfärdsstaten växer fram i Sverige. Synen på barn i allmänhet förändrades ganska mycket under 1900-talet. Från att ha setts som små vuxna som skulle drillas hårt och hållas kort, blev de alltmer sedda som individer i sin egen rätt som behövde stimulans och kärlek för att utvecklas till fria och demokratiskt sinnade vuxna.
Denna utveckling hittade dock inte in på anstalter och institutioner för barn med funktionsnedsättning. Trots att såväl rapporter och statliga utredningar varnade för brister i hanteringen fortgick den fram till 1980-talet.
För många av de drabbade smärtar fortfarande såren. Flera av personerna som medverkar i boken har haft svårt att fullt ut berätta om sina erfarenheter. Margareta Person menar att många känner skam inför det de har utsatts för och att de i vissa fall har haft svårt att bli trodda när de fullt ut berättat om sina erfarenheter.
– Många har haft ett bra liv, men det finns ändå så mycket smärta kvar. Och den blir också påtaglig när man utsätts för granskningar av Försäkringskassan och biståndshandläggare. Det triggar igång de här gamla upplevelserna., säger Margareta Persson.
På senare år har allt fler stämt in i kravet att staten ska be de drabbade om ursäkt för den behandling de utsattes för på institutioner och inom vården. Själv har Margareta Persson bytt åsikt i frågan.
– Tidigare, innan jag började med den här boken, var jag lite tveksam till det här med att olika grupper vill ha samhällets ursäkt. Jag tänkte att det handlade om en annan tid. Varför kräva nutida politiker på en ursäkt för sådant som man gjorde tidigare?
– Efter att jag har gjort de här intervjuerna och samtidigt sett att andra grupper har fått upprättelse så tror jag att det faktiskt är viktigt. De här människorna är som sagt inte särskilt gamla än. De har ju en tredjedel av sina liv kvar.
Hon betonar att en ursäkt inte nödvändigtvis behöver innebära en ekonomisk ersättning till de drabbade. Däremot är det viktigt att staten erkänner det som hände och vidtar steg för att det inte ska upprepas. För trots att intuitionerna i den gamla tappningen är historia, så finns det många gamla värderingar som lever kvar och styr politik och myndighetsutövning, säger Margareta Persson.
– Jag tror att man fortfarande betraktar barn och även vuxna med funktionsnedsättningar på ett lite annat sätt. Att de får nöja sig med lite mindre än vad andra människor kräver. Att de på något vis ska vara tacksamma för att överhuvudtaget få lite hjälp.
Boken om om barnen som välfärdssamhället glömde
Titel: »Lämna bort barnet och glöm«
Författare: Margareta Persson
Förlag: Hjalmarsson & Högberg
