Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.
Mitt politiska intresse började i barndomsköket. De vuxna gnällde på höga skatter och hatade Olof Palme. Jag förstod aldrig orsaken till föraktet. Ironiskt nog flyttade vi till Sverige för den utvecklade välfärdens skull.
ANNONS> 
I våras blev jag vald till vice ordförande i DHR Stockholmsavdelningen. Vi tog över en ekonomi i fritt förfall. Fortsatte vi på samma spår skulle avdelningen sättas i konkurs. Och så kan vi inte ha det. Vi fick dra in på resor och förhandla om avtal om ledsagning. Besvikelse uppstod bland medlemmarna. En styrelsemedlem fick ett anonymt meddelande med uppmuntran att avgå. När jag tog del av meddelandet föll polletten ner. Det finns röster som vill slänga demokratins nyckel överbord.
Vårt förbund startades som kamratförening där vi stöttar varandra, där vi sätter förbundens välfärd före egenintresset. När en anonym medlem onyanserat riktar avgångskrav mot en styrelseledamot går det emot det demokratiska arv som DHR står för. Det är inte acceptabelt.
Själv har jag mött suckar och himlande ögon när min talskada kräver plats i rummet. Jag får inte heller respons på mitt anförande. Tyst mobbning, kallas det. Jag vägrar ta på mig offerkoftan. Jag hämnas inte heller!
Jag vet vilka de är.
Jag vet varför de gör så!
Många av dem har suttit i flera årtionden och blivit hemmablinda. Det bjuds på kaffe och macka. Den som talar högst och längst har sin givna plats.
Vänta, tänk efter innan du trycker på sänd. Vänta, ta ett djupt andetag. Så läser jag ännu en gång mina egna ord som dömer och kategoriserar min nästa. Det är länge sedan jag var en ung arg man. Hela världen kretsade runt mig. Eller mitt ego. Egot är det som bygger murar mot min nästa. Nu går jag vidare. Nej, jag lämnar inte ilskan bakom mig. Ilskan vill något. Ilskan är som bilens gaspedal. Man måste bara lära sig justera farten.
Det var längesedan. Livet har format mig genom många besvikelser. Nu ser jag andra unga vita arga män och kvinnor. Ingenting hjälper dem. Jag ser dem ensam på en parkbänk. Jag ser dem på tv stå i kostym och slita sönder det gemensamma. De är nyktra. Ilskan skyddar dem från mötet med egot. Världen är full av arga människor. Ilskan visar sig på olika sätt. Vissa kvinnor är skickliga på att argumentera och äga rummet. Deras vrede är mer subtil och får andra att följa med.
»Vreden är oftast motorn till att man engagerar sig i ett förbund. Att vilja förändring.«
Gemensamt för dessa egon är bristen på empati, förmågan att förstå sin medmänniska. Hitta en balans mellan egot och omgivningen. Man behöver inte älska alla, men man bör respektera sin nästa.
Sedan jag blev farsa har jag lärt mig läxan att tona ner egot och se barnet. Det är barn som behöver bli respekterade.
Livet är bra. Jag är poeten, jag är mannen och jag är en hygglig pappa. De är mina tre grundstenar.
Vreden är oftast motorn till att man engagerar sig i ett förbund. Att vilja förändring. Söka gemenskap och känna sig behövd.
Den positiva vreden vill oss väl. Den genererar nytänkande och problemlösning och tar oss in i framtiden. Demokrati är politikens svar på kärleken till människan. Mänskliga rättigheter sätter individens välfärd i centrum. Men vi lever i en orolig tid.
Demokratin måste uppfinnas på nytt. Varje dag. Den kände poppoeten har en rad bland sina texter som jag brukar tänka på. Att kärleken kommer inte bara man ropar på den. Kärleken är något man förtjänar.
Därför behöver vi lära oss hantera ilskan.
