Ändrad rättspraxis ett brott mot konventionen

Den stramare tillämpningen av reglerna för personlig assistans är ett brott mot FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, visar ny forskning.
– Internationell rätt talar om progressiv förbättring som i princip innebär att man inte får försämra rättigheter som man redan har, säger Peter Anderberg, universitetslektor vid Blekinge tekniska högskola.
Han ingår i ett internationellt forskningssamarbete där Islands universitet och Blekinge tekniska högskola undersökt hur FN-konventionens artikel 19 tillämpas i de nordiska länderna. I en nyligen publicerad artikel drar forskarna slutsatsen att de senaste årens åtstramning av reglerna för assistansersättningen är ett brott mot konventionen.
– När vi går igenom den här lagstiftningen och de rättsfall som finns och analyserar dem ser vi att det som funktionshinderrörelsen hävdat stämmer, nämligen att staten i någon mån bryter mot konventionen, säger Peter Anderberg.
När Försäkringskassan för snart tio år sedan inledde sin omprövning av hur de grundläggande behoven för personlig assistans ska tolkas hade Sverige ännu inte ratificerat den då helt färska FN-konventionen. Försäkringskassans nya tolkning av reglerna ledde fram till en rad omtalade avgöranden i domstol som har fått stor betydelse för vem som kan beviljas assistans och vad man kan få stöd till.
Det handlar bland annat om rätten till hjälp vid måltider för den som själv kan föra maten till munnen och att stöd som kräver ingående kunskap om personen bara kan ges vid psykiska funktionsnedsättningar.
Sammantaget har den förändrade tillämpningen av lagen gjort att antalet personer som förlorar sin rätt till assistansersättning har ökat samtidigt som en allt större del av nyansökningarna avslås.
– Om det är enstaka personer som förlorar rättigheter på grund av en förändrad rättspraxis så kanske inte det i sig räcker för att tala om en strukturförändring. Men när det är så systematiskt som det vi har sett i Sverige och att det handlar om förändrad rättspraxis så ser vi att det påverkar grunden för stödet, säger Peter Anderberg.
Samtidigt gör staten ingenting för att mildra eller hantera situationen vilket är problematiskt, menar han.
– Staten bör vara proaktiv. Ser man att en förändring går emot intentionen med den ursprungliga lagstiftningen ska man vidta åtgärder. Intentionen är ju ganska tydlig i det här fallet med skrivningar om att assitansberättigade ska ha möjlighet att leva som andra,
Peter Anderberg pekar på den gryende debatt i Sverige som är kritsik till att lägga för stor vikt vid mänskliga rättigheter. Kritiken menar att den nationella demokratin underordnas internationella åtaganden och domstolsbeslut och kallar ett samhälle där enskilda och minoriteter kräver rättigheter via rättssystemet för postdemokratiskt.
– Humorn i detta fall är att man gör tvärt om. Staten använder domstolarna till att försämra befintliga rättigheter. Istället för att vi, som kritiken om postdemokrati menar, lutar oss mot domstolarna för att utkräva rättigheter så använder vi domstolarna som bödel för att försämra stöden. Det är en intressant paradox, säger Peter Anderberg.