Samtidigt som antalet laddbara bilar ökar kraftigt är många publika laddstationer fortfarande otillgängliga för den som använder rullstol. Nu höjs fler röster för att någon tar ansvar för problemet.
Allt fler köper en laddbar bil. Under första kvartalet i år ökade antalet laddbara fordon i trafik med 16 procent. I dagsläget rullar nästan 120 000 laddbara fordon på svenska vägar. Lejonparten, 112 000, av dessa är personbilar, varav ungefär en tredjedel är rena elbilar.
ANNONS 
En av dem som hoppat på elektrifieringståget är Daniel Thuresson Bollebygd öster om Göteborg. Sedan i augusti i fjol kör han en elbil av märket Hyundai.
– Förhoppningsvis är den miljövänligare än en förbränningsmotor. Lokalt är den ju definitivt det, men man kan ju ifrågasätta batteritillverkning och sådant. Dessutom att den är väldigt billig att köra, säger Daniel Thuresson.
Bilen, som klarar 20 mil på en laddning, kör han dagligen mellan hemmet och arbetsplatsen i Göteborg, fem mil bort. Under dagen gör han ofta ärenden eller reser till möten på olika platser i staden, men trots det klarar han sig för det mesta på en laddning per dag.
– Primärt laddar jag den hemma. Men när man ska åka någon längre sträcka eller göra någon extra tur under dagen då kan jag behöva använda en snabbladdare längs vägen.
»De har satt stolpar på märkliga ställen. Eller så har de placerat laddstationen uppe på ett betongfundament som sticker upp tio till femton centimeter från marken«
Daniel Thuresson, elbilist
Och det är här problemen uppstår. Publika laddstationer är nämligen allt som oftast otillgängliga för bilförare som använder rullstol.
– Väldigt många fungerar inte att använda. Anledningen är att de har byggt dem på konstiga sätt. De har satt stolpar på märkliga ställen. Eller så har de placerat laddstationen uppe på ett betongfundament som sticker upp tio till femton centimeter från marken, säger Daniel Thuresson.
Problematiken är känd sedan länge. Redan 2017 genomförde Janne Herranen från Trollhättan en kartläggning av hur laddstationerna längs vägarna i Sydsverige fungerade att använda för den som använder rullstol. Resultatet var nedslående. Nästa alla station som han undersökte hade brister. Smala parkeringsrutor utan utrymme mellan bilarna, påkörningsskydd i form av räcken och stolpar liksom kanter som effektivt hindrar åtkomst till stolpen är några exempel på de problem han såg.
Förra året genomförde Janne Herranen en ny kartläggning. Denna gång reste han från Trollhättan till Skellefteå och kontrollerade ett 30-tal laddstationer längs vägen. Problemen visade sig vara desamma som tidigare.
– I Sundsvall var det i princip två trappsteg upp till laddstolpen. Först den vanliga kantstenen, sedan har de placerat stationen på en betongplatta, tio till femton centimeter över marken, berättar Janne Herranen.
(Foto: Janne Herranen)
Han tycker att det är märkligt att företagen som bygger laddstationerna inte har tagit till sig av kritiken.
– Redan när displayen på stolpen sitter i höjd 1,40 och vinkad uppåt borde de kunna fatta att det inte är så bra. Om stolpen sedan i sig står på ett fundament som sticker upp ytterligare tio centimeter då kan det bli problem även för personer som kan stå.
Antalet publika laddpunkter har ökat snabbt i Sverige på senare tid. Från januari 2017 till mars i år har de mer än tredubblats. Idag finns ungefär 10 000 laddpunkter fördelade på drygt 2 100 laddstationer runt i landet, visar siffror från energibranschens intresseorganisation Power Circle.
En orsak till den snabba utbyggnaden är att det är möjligt att få ekonomiskt stöd från staten. Genom det så kallade Klimatklivet kan den som bygger en laddstation som allmänheten har åtkomst till kan få upp till halva investeringskostnaden i stöd.
»En av knäckpunkterna är att det inte finns någon tillståndsprocess här. Du behöver inte ha något bygglov eller annat tillstånd för att sätta upp en snabbladdare eller laddstolpe.«
Johan Lagrelius, Biofuel region
På flera håll i landet jobbar även kommuner och regioner med att bygga ut laddinfrastrukturen i sina områden. I Västernorrland och Jämtland driver de regionala energibolagen sedan en tid tillbaka ett gemensamt projekt för att skapa goda förutsättningar för laddbara fordon i de båda länen. En av frågorna som projektgruppen har tittat närmare på är hur laddstationerna fungerar för bilister med funktionsnedsättning.
– Det stod tydligt ganska tidigt att det här var en sten som inte så många hade lyft på. Det hamnade mitt emellan stolarna. Det var ingens ansvarsområde och det var angeläget att få klarhet i vem som skulle ta i det, säger Johan Lagrelius, projektledare på Biofuel Region i Umeå.
Med hjälp av lokala tillgänglighetsråd har projektet investerat tillgängligheten till laddstolparna och analyserat regelverk och byggprocesser. Man har utan större framgång sökt svar hos statliga myndigheter och hos regeringen om hur ansvaret för tillgängligheten är fördelat.
– En av knäckpunkterna är att det inte finns någon tillståndsprocess här. Du behöver inte ha något bygglov eller annat tillstånd för att sätta upp en snabbladdare eller laddstolpe, säger Johan Lagrelius.
I många fall innebär det här att en installation av en laddstolpe helt går under myndigheternas radar, berättar han och pekar vidare på en rad andra faktorer som försvårar en tillgänglig installation.
– Ett grundproblem är att fundamenten som man köper ofta har förborrade hål där påkörningsskydden ska sitta. De avstånden är inte något som bestäms av den som köper fundamentet. Det är ett standardfundament och att det inte är tillgängligt utformat i grunden är något som måste ändras hos leverantören.
Ett annat problem är att platsen där laddstationen byggs sällan är utformad för ändamålet.
– Man sätter upp laddaren i en struktur som redan finns, men som inte från början var tänkt att vara en laddstation, säger Johan Lagrelius.
Det kan handla om att anpassa en parkering som från början var tänkt att vara en utrustad för en vanlig motorvärmare, eller inte ens det. Kantstenar och räcken får vara kvar utan att någon reagerar.
– Det här är en blind fläck. Folk tänker inte på det här. Det är bara otänkt när man sätter upp det här.
»Om de kan ställa krav på vilken typ av laddkontakt det ska vara på laddare borde de kunna ställa krav på tillgänglighet«
Moa Breivik, Energikontoret Region Jämtland Härjedalen
Samtidigt har projektet i Jämtland och Västernorrland bidragit till att uppmärksamma tillgängligheten även på nationell nivå. I en ny upphandling kommer Sveriges kommuner och regioners bolag SKL Kommentus under året att ta in anbud från leverantörer av laddpunkter och kringtjänster som kommuner och regioner runt om i landet kan använda. I underlaget uppmanas leverantörerna att beskriva hur deras utrustning tillgodoser behoven av tillgänglighet.
–Vi är väldigt glada att vi har lyckats påverka SKR så att frågan finns med i underlaget till upphandlingen. Det gör att alla som ska svara på den, vilket är de största i branschen, måste börja fundera över och sätta ord på hur deras utrustning ska tillgänglighetsanpassas, säger Moa Breivik, projektledare på energikontoret på Region Jämtland Härjedalen.
Tillsammans med Johan Lagrelius i Umeå jobbar hon för att lyfta tillgänglighetsfrågan bland alla berörda aktörer. Hon har kontaktat tillverkare, operatörer, regioner och myndigheter. Bland annat har hon försökt att få Naturvårdsverket att villkora bidragen från Klimatklivet med krav på tillgänglighet.
– Om de kan ställa krav på vilken typ av laddkontakt det ska vara på laddare borde de kunna ställa krav på tillgänglighet. Men de menar att de inte har laglig grund för att göra det, säger Moa Breivik.
Hon berättar att de flesta aktörerna i branschen säger sig vara intresserade av tillgänglighetsfrågan, men att samtidigt medger att den inte är något de har tänkt på.
– Det känns jätteviktigt att när vi nu bygger den här infrastrukturen som ska stå där i tio till femton år, då ska den också vara inkluderande. I det perspektivet känns det bara så tråkigt att det är lilla energikontoret i Jämtland som ska försöka sprida den här frågan, säger hon.
Tillbaka till Daniel Thuresson i Bollebygd. Än så länge har han inte blivit stående på vägen med tomma batterier.
– Jag vet ju om problemet och försöker planera utifrån det. Det finns en bra hemsida, uppladdning.nu, som har en karta med i princip alla snabbladdare. Där finns också bilder på laddarna som användare har lagt in.
– Där kan man se hur laddaren ser ut och hur det funkar. Där kan jag i de flesta fall se om laddaren går att använda för mig. Den har hjälp mig jättemycket. Framför allt genom att exkludera laddare som jag ser absolut inte kommer att funka. Då får jag helt enkelt hitta en annan.
– Så visst, det är lite trixigare och ofta får jag köra längre vilket gör att det tar längre tid.
Han hyser inte heller något större hopp om en snar förbättring.
– Det här är infrastruktur som byggs nu, och sannolikt kommer inte det som byggs, eller redan har byggts otillgängligt, att ändras. Alla sådana ändringar blir ju kostsamt för företagen att göra i efterhand. Hade man bara gjort rätt från början hade det inte blivit dyrare, säger Daniel Thuresson.
