Lär av omvärlden

Efter några års uppehåll har jag nyligen gjort come back i kälkhockey, eller paraishockey som jag insett att det nu ska kallas. Även i idrottens värld råder en fascination för att anta nya begrepp. Kälkhockeyn, som jag med en dåres envishet fortsätter att kalla sporten, har under min frånvaro tagit steget över tröskeln till snobbfacket. Nu är det slips och kavaj som gäller. Det ser säkert prydligt ut men ack så obekvämt.
Landet jag befinner mig i ligger fortfarande officiellt i krig med grannlandet i norr, Nordkorea. Samtidigt känns detta som en av de fredligaste platserna på jorden. Det enda aktiva slagfältet just nu tycks vara den nybyggda ishockeyarenan i Gangneung där VM i kälkhockey spelas.
Det är en tuff sport. Inför matchen mot Norge skrev någon på Facebook att vi skulle tacklas ”så att de får hyvla fram norrbaggarna från sargen”. Just detta är det roligaste med sporten. Det finns inget ”tycka synd om” eller attityder som att ”låt de inte skada sig mer än vad de redan är”. Vi är idrottsutövare i första hand. Hockeyspelare till och med. Det finns något märkbart berikande i att få utöka sin identitet med fler självvalda etiketter istället för de stela och ibland nedsättande begrepp som orättvist och ofrivilligt klistras på oss.
Samtidigt har mycket hänt under mitt upphåll. Förr i tiden var det ett sant nöje att studera utrustningen och hjälpmedlen som de andra lagen hade med sig. Nu är det spännande att se utvecklingen över tid. I samma takt som materialet byts ut börjar ojämlikheten i förutsättningarna på isen sakta att plana ut.
Utvecklingen har, framförallt i Nordamerika, varit mycket stark. Kanadensarna har anammat hockeysnobberiet rakt av. De går, rullar och förmodligen sover i sina välstrykta skjortor, slipsknuten med millimeterprecision på rätt ställe och den mörkgråa kavajen utanpå. De vägrar hälsa vilket gör oss andra mer angelägna om att erbjuda pins och ställa frågor med följdfrågor till dem i de trånga hissarna. De ser ärligt talat inte ut att ha så roligt utan mer som unga män ute på affärsresa.
Trots deras VM-guld, som jag inte missunnar dem utan tycker att de spelmässigt förtjänar, kan jag inte låta bli att tycka att de missar hela poängen, att ha kul och att lära sig något av upplevelsen.
Sydkorea är ett av Asiens rikaste länder och har blivit det på ganska kort tid. Skidanläggningen vi bodde på hade minst tio parkeringsplatser för rörelsehindrade vid entrén. Bussen var utrustad med rullstolslift. Alla trappor dit hiss inte nådde hade utrustats med ramp.
Intrycken förstärker min känsla av att Sverige i bland får lite för mycket beundran för hur långt vi anses ha kommit inom funktionshinderpolitiska frågor. I alla fall tycker jag att framgångssagan kommit av sig på senare år. Det är upp till bevis om vi vill vara ett föregångsland när det gäller rättigheter och förutsättningar för delaktighet för alla människor.
Att resa är att utvecklas. Min bild av Sydkorea är totalt annorlunda idag mot för några veckor sedan. Den som är nyfiken lär sig mycket och jag tror att vi har mycket att lära av andra länder. Om inte annat tror jag att det är viktigt att se att det sker framsteg på andra platser i världen än bara i Sverige och att vi tänker på att plocka med några av dessa goda exempel hem.