»Låt mig leva få mitt liv«

Vi ska ta oss in i ett bostadskomplex. De säger att jag ska sätta mig i en kärra, öppnar upp en tung dörr och trycker iväg mig. Jag åker ner i en rasande fart, fort går det, och tänker att: Detta är kanske lite i brantaste laget. Väl nere är det tomt. Jag tittar upp där jag kom ifrån, famlar omkring och börjar mödosamt att kravla mig upp för något som är ännu brantare än vad jag åkte nerför. Det går inte alls. Jag kommer upp lite grann för att sedan hasa tillbaka.
Vid ett annat tillfälle har jag uträttat några ärenden och ska hämta min bil. Jag kommer ut på gatan och ser inte ett dyft eftersom det enda som omringar mig är en genomtjock London-dimma. Efter att ha trevat runt i något som känns längre än en evighet har jag förstått att jag har blivit blind. Jag tänker att: Jaha detta var ju väntat.
Jag har drömt en mängd av dessa drömmar de senaste veckorna. Och så där håller det på. Det är lite löjligt att dessa Sisyfos-drömmar gör entré så många gånger i mitt nattliga berättande. Men det är som det är med den saken. Ibland vet jag inte vad som är dröm och verklighet, de är besynnerligt lika varandra.
Men verkligheten är denna: Innan jag hade dessa drömmar hade jag haft premiär på ett tv-program (mitt arbete). Rätten att leva som andra – om institutionalisering och omyndighetsförklaring i modern svensk historia. Samtidigt som många andra har jag vid sidan om tragglat med en ansökan om sjukersättning efter att min aktivitetsersättning har gått ut. Det är ett arbete i sig självt men det är inget nytt och de flesta av våra läsare befinner sig säkerligen i liknande härvor. Jag har arbetat deltid och tänkte försöka gå upp till 75 procent, mer än så vore omöjligt.
Efter ett flertal kompletteringar fick jag veckan efter att mitt program hade sänts ett telefonsamtal, passande nog innan påskhelgen.
»Nu har vi fått nya regler och vi kan fortfarande inte gå till beslut om sjukersättning om du inte prövar att jobba 100 procent på ett skyddat och anpassat arbete.«
»Va?«
Jag gör en sökning och får bland annat upp Samhall.
Om någon ifrågasätter om det verkligen är en återinstitutionalisering som är på G så är väl detta ett ytterst tydligt exempel. Är du funktionsnedsatt så arbeta på dessa ställen. Ingen hänsyn till utbildning eller ens nuvarande arbete. Låt mig leva få mitt liv, låt mig få jobba med mitt jobb. Gärna utan att jag ska bli sjukare. Okej att jag är begränsad, men det finns väl gränser även för detta? Eller?
Det blir påsk och min hemtjänst som har blivit sämre och sämre begår ett nytt lågvattenmärke. De ska komma vid 09.00. Vid 13.00 har mitt tålamod tagit slut och jag ringer.
»Ska ni komma?«
»Ja vi kommer.«
Det gjorde de inte. En dag av väntan. En helg utan påskmat. Jag gillar verkligen inte att låta så här bitter men det finns något extremt frustrerande när ens förmåga att kontrollera sitt eget liv inte är tillfredsställande – någonstans. Ena dagen gör man ett program om Rätten att få leva sitt liv. Andra dagen blir man påmind om att man inte gör just det.