Välfärdsinnovation möter svenska hinder

Det bubblar av nya innovationer inom välfärdsteknik och hjälpmedel. Men det går trögt att få ut dem i verkligheten. Funktionshinderpolitik framtidsspanar på ett område där Sverige trots goda förutsättningar riskerar att halka efter.
På senare år har nyheterna om tekniska innovationer inom hjälpmedel och omsorgen duggat tätt. Digitalisering och robotisering har förändrat förutsättningarna och sättet vi tänker kring hjälpmedel och omsorg till människor med funktionsnedsättning i alla åldrar. Det handlar om allt från nya kommunikationshjälpmedel till kamerabaserad tillsyn i hemtjänsten och en uppsjö av olika robotlösningar som alla syftar till att göra människor med funktionsnedsättning mer självständiga och oberoende.
Under det senaste decenniet har Sverige investerat en hyggligt lång rad skattekronor för att få igång forskning, innovation och nytänkande inom området. Med stöd från den statliga innovationsmyndighetern Vinnova har det startas olika projekt runt om i landet för att fånga upp, testa och utveckla idéer samtidigt som regioner och kommuner på olika håll har satt igång olika projekt för att stimulera utvecklingen i just sin del av landet.
På ett sätt har satsningarna varit framgångsrika. Idag finns en mångfald av nya entreprenörer och företag inom välfärdsteknik och hjälpmedel i Sverige. Tillsammans har de utvecklat en lång rad spännande produkter och tjänster som skulle kunna göra livet lite enklare och mer självständigt för många som lever med funktionsnedsättningar. Därtill skulle de kunna erbjuda ökad effektivitet i en omsorg som kommer att prövas allt hårdare i takt med att andelen äldre i befolknings växer sig allt större.
Så långt låter ju allt fantastiskt. Men över hela den potentiella framgångssagan vilar ett grått och svårgenomträngligt moln. Den svenska marknaden för de nya innovationerna hänger inte med. Den nya tekniken har svårt att hitta in i landstingens hjälpmedelssortiment eller i kommunernas äldre- och funktionshinderomsorg vilket leder till att få användare kan ta del av den.
– Idag ser vi att det är allt för många produkter som antingen dör eller som vi får hjälpa till andra marknader för att Sverige är för långsamt att anamma dem, säger Adam Hagman, affärsutvecklare vid Robotdalen i Västerås.
I drygt ett decennium har han arbetat med att bygga upp området hälsorobotik vid Robotdalen som är en aktör, som med finansiering från bland andra Vinnova, EU och och olika regionala parter, ger stöd och hjälp till entreprenörer och innovatörer att utveckla och kommersialisera sina idéer. Under åren har man gett stöd till utvecklingen av produkter som ätroboten Bestic, fyrhjulingen Zoom och servohandsken Sem-glove. Produkter som idag finns tillgängliga på marknaden, både i Sverige och internationellt.
– Innovationssystemet i Sverige fungerar bra. Det är inte särskilt svårt att starta företag eller att hitta finansiering och riskkapital. Det svåra är att hitta de större kunderna här eftersom 90 procent av marknaden bygger på offentliga medel, konstaterar Adam Hagman.

För att hjälpmedelsanvändare och omsorgstagare i Sverige ska kunna ta del av den senaste tekniken krävs att den efterfrågas och upphandlas av kommuner och landsting. Men vägen från färdig produkt till en plats i hjälpmedelssortimentet är många gånger en snårig och frustrerande resa för innovatörer och entreprenörer. Det vittnar flera aktörer som Funktionshinderpolitik har talat med om. En orsak hittar vi i det kommunala självstyret. I Sverige finns i dagsläget 290 kommuner och 21 landsting och regioner som alla är självstyrande enheter, suveräna att fatta självständiga beslut om såväl hjälpmedel som tekniska lösningar i hemtjänst eller äldreomsorgen. I praktiken betyder det att införandet av ny teknik går trögt och tar lång tid.
När en ny produkt, importerad från utlandet eller framtagen i Sverige, ska implementeras på marknaden så ska den testas och utvärderas. Det görs i testbäddar runt om i kommunerna, som ofta drivs i projektform med statligt stöd. Från dessa tester kommer en rapport med synpunkter från användare och profession och i enstaka fall också en samhällsekonomisk analys, berättar Adam Hagman.
Men ett framgångsrikt testresultat i en kommun betyder inte att dörren öppnas till andra kommuner. De vill för det mesta genomföra egna tester i anslutning till sin verksamhet. Här blir decentraliseringen ett problem. När varje kommun vill göra sina egna tester adderar det snabbt till ett större hinder.
– Det blir ett vansinnigt slöseri med resurser. För att inte tala om hur frustrerande det blir för entreprenörerna när de måste testa på varje nytt ställe, säger Adam Hagman och efterlyser samordning.
– För det första, kom överens om en gemensam arbetsmetodik när ni utvärderar välfärdsteknik. Skapa ett IT-verktyg för att alla kommuner så att nya tester blir tillgängliga för alla direkt.
Men problemen stannar inte där. Ett lyckat test är nämligen ingen biljett till upphandling och implementering.
– Det finns ingen sådan koppling i dagsläget. Upphandling hanteras ofta av en helt annan del av organisationen. Och där fastnar man.
Här skulle behövas någon form av statligt initiativ, menar Adam Hagman.
– Det skulle kunna vara en implementeringsfond där en kommun som vill satsa på en viss teknik får stöd mot att de i utbyte tillgängliggör sin process, hur de informerat användarna, hur de jobbat i organisationen och hur de har utbildat. Denna kunskap kan sedan finnas tillgänglig för andra kommunerna att lära av.
Än så länge finns dock inga liknande planer på statliga morötter i för skynda på teknikutvecklingen hos kommuner och landsting. Att det finns problem med övergången till ny teknik och att implementeringen av välfärdsteknik går långsamt är dock något som staten är väl medveten om. Myndigheten för delaktighet har sedan två år tillbaka ett särskilt uppdrag att stötta kommunerna i arbetet med välfärdsteknik. Myndigheten har också i sin instruktion uppdraget att jobba med teknik som bidrar till ökad trygghet, aktivitet, delaktighet och självständighet för personer med funktions­nedsättning i alla åldrar.
Generaldirektören Malin Ekman Aldén konstaterar dock att kommunerna kämpar med uppgiften.
– Generellt går det långsamt. Det beror bland annat på att det handlar om stora investeringar som kan vara tuffa att bära för många av landets kommuner, säger Malin Ekman Aldén och tillägger:
– Många har också svårt att se nyttan av de här investeringarna samtidigt som det många gånger saknas efterfrågan från brukarna.

De senaste åren har myndighetens fokus i arbetet med välfärdsteknik legat på att hjälpa kommunerna me övergången från analoga till digitala trygghetslarm. Trots att det är ett avgränsat projekt har det visat på svårigheterna i större teknikskiften. Nätfrågor, drift- och informationssäkerhet, kopplingar till befintliga verksamhetssystem och bristande teknikkunskaper inom omsorgen är bara några av de problem som kommit i dagen. Samtidigt finns ett mindre antal kommuner som har tagit ett större helhetsgrepp på digitaliseringen och börjat erbjuda andra tjänster till användarna i hemtjänsten. Det kan till exempel handla om kameror för tillsyn nattetid eller gps-larm för personer med minnesproblem.
– Även många av de här kommunerna har svårt att få ut just den delen. Många användare väljer fortfarande en ganska traditionell typ av omsorg. Så att det går trögt handlar förmodligen om ett samspel mellan att de som ska bedöma behoven, de som har behoven och personalen som ska utföra verksamheten inte är helt hundra på att de tycker att det här är en jättebra utveckling, säger Malin Ekman Aldén.
Många gånger saknas alltså efterfrågan från slutanvändarna. Det vill säga de kvinnor och män som använder hjälpmedel eller omsorgstjänster. Malin Ekman Aldén återkommer flera gånger under intervjun till att det finns en skepsis gentemot ny teknik bland många användare och deras anhöriga.
Samma erfarenhet har Adam Hagman. Han insåg tidigt i arbetet med hälsorobotar att just ordet robot var känsligt inom omsorgen. I arbetet med äthjälpmedlet Bestic möttes utvecklingsteamet ibland av ifrågasättande och åsikten att vi inte ska lämna över människor till kalla och känslolösa robotar. Motargumentet hette då precis som nu att tekniken syftar till att öka självständigheten och bidra till oberoende och värdighet.
– Vi jobbar efter parollen att teknik aldrig ska ta hand om människor, teknik ska hjälpa oss att bli självständiga så att vi kan ta hand om oss själva och varandra. Vi ska inte ta bort den varma handen som behövs, men den här varma handen kanske jag inte vill ha på toaletten, den kan jag tänka mig någon annanstans, säger Adam Hagman.
– Det kan ju inte vara fel om jag klarar mig självständigt. Det är alltid bättre än att jag behöver hjälp. Självständighet är en av grunderna inom konventionerna om mänskliga rättigheter.
En annan återkommande invändning mot en ökad användning av teknik inom omsorgen är att den primärt är till för att spara pengar. Såväl användare som anställda kan känna en oro för att en ökad teknikanvändning ska leda till lägre personaltäthet och att fler blir isolerade i sina hem med kanske bara en robot till sällskap.
Myndigheten för delaktighet har tagit fram modeller för beräkna kostnadsnyttan av välfärdsteknik för kommunerna. Bland annat har man skapat en tjänst på sin webbsida där kommunerna kan räkna på ekonomiska effekter. Malin Ekman Aldén konstaterar dock att sambandet mellan investeringar i teknik och kostnader för personal är komplext.
– Det är aldrig så enkelt som att tio nattkameror innebär en personal mindre. Människors behov är komplexa och de förändras snabbt. En person som har ett övervakningsbehov och behov av att vändas måste ändå ha personal som kommer dit.
– Det handlar ju om att använda personal till rätt saker och att skapa bästa möjliga levnadsförhållanden för den som ska ta emot tjänsterna, säger Malin Ekman Aldén och berör därmed ytterligare en faktor som väcker oro. Nämligen att robotar och välfärdsteknik också kan användas för att minska tilldelningen av assistanstimmar.
Och kanske ligger den utvecklingen i tangentens riktning. Malin Ekman Aldén menar att det blir oundvikligt att ta in tekniken i ekvationen.
– Det är klart att man ska man få välja. Alla människor är olika. Någon vill ha en robot och en annan inte. Men jag tror att man på ett tuffare sätt måste tänka att teknik rimligen är en del av den framtida vården och omsorgen. Det vore helt galet om man vid en bedömning där en person med omfattande behov söker insatser enligt LSS inte går in och tittar på bra tekniska lösningar för att personen ska kunna leva sitt liv som den vill. Då är det rimligt att man tittar på i vilka delar teknik skulle vara ett bra stöd i vardagen. Det utesluter inte andra stöd, men det är en del av helheten, säger Malin Ekman Aldén och tillägger att detta är en fråga som hanteras av den pågående LSS-utredningen.
Det är med andra ord många fagotter som ska spela tillsammans i den orkester som är implementering av ny teknik och nya hjälpmedel. Klart är att det krävs åtgärder för att inte Sverige ska hamna på efterkälken. Adam Hagman konstaterar att vi redan är förbisprungna av flera andra europeiska länder, som Holland och Danmark och vi får ligga i om vi ska bli intressant marknad för nya produkter framöver.
– Vi har alla förutsättningar att bli en slags världsinkubator för välfärdsteknik. Men då kan inte vi be en entreprenör från Turkiet som vill utveckla sin tekologi tillsammans med det svenska omsorgen att testa på långt över 200 olika ställen i Sverige. Det håller inte.