Assistansdebatten synliggör dolda motsättningar

Lars Lindberg: Kostnadsutvecklingen inom LSS har lett till ett reformstopp inom övriga funktionshinderpolitiken.
Under hösten har en debatt, som vi sällan ser prov på, rasat om funktionshinderpolitiken. Regeringens direktiv till Försäkringskassan om besparingar inom assistansen och översynen av LSS och assistansersättningen har gjort funktionshinderpolitiken till något den sällan är – en allmänpolitisk fråga som bevakas i Rapport och Dagens Nyheter.
Det är alldeles tydligt att regeringen grovt underskattat frågans kraft och komplexitet. Och vittnesmålen från de många som drabbats. Det är ingen kvalificerad gissning att ana att det är Finansdepartementets teknokrater ligger bakom skrivningarna i besparingskraven. Sådana förslag är i sig inte nya. Det nya är att en regering, oavsett politisk färg, öppet framfört denna politiska inriktning.
Ända sedan 1990-talet har kostnadsutvecklingen inom LSS varit en nagel i ögat för finansdepartementet. Fram tills nu har detta motstånd inte varit särskilt synligt utåt. Resultatet av besparingarna har snarare varit indirekta, i form av ett reform­stopp inom övriga delar av funktionshinder­politiken. Det har i princip inte genomförts någon större reform finansierad med nya budgetmedel sedan 1994 då LSS infördes. Sådana förslag har Finansdepartementet alltid stoppat med hänvisning till kostnadsutvecklingen inom LSS. Styrningen av funktionshinderpolitiken har därför skett genom mål och med olika strategier utan budgetmedel. Det är ingen slump att förslaget från Myndigheten för delaktighet till ny funktionshinderstrategi inte innehåller några förslag som i sig kostar pengar.
Att förslaget om att införa bristande tillgänglighet inom diskrimineringslagstiftningen tog lång tid att få igenom berodde på att det sågs som en tickande kostnadsbomb. Lagen gick igenom men fylld med undantag. Att likheterna mellan LSS och diskrimineringslagstiftningen är obefintliga biter inte på den som är övertygad om att funktionshinder är lika med sprängda kostnadsramar och skenande kostnader.
Om man ska försöka hitta något positivt i debatten så kan det ur demokratiperspektiv på sätt och vis vara bra att regeringen talar klarspråk eftersom det synliggör dolda besparingar och motsättningar som funnits länge inom funktions­hinderpolitiken. Förhoppningsvis kan detta synliggörande leda till en konstruktiv diskussion och bredare analys om funktionshinderpolitiken i stort. Det går att misstänka att snålkosten inom funktionshinderpolitiken i sig lett till ökat behov av LSS-insatser.
I debatten har representanter från regeringspartierna framfört förhoppningar om att teknik och hjälpmedel ska kunna användas som ett sätt att ersätta eller komplettera assistansen. Realismen i det kan man ha olika uppfattningar om, själv kan jag se att tekniken har stor potential – men även risker. Oavsett inställning, så är forskning om teknik och hjälpmedel verkligen inget staten hittills har satsat på, utan snarare nedrustat. En studie som forskningsrådet Forte redovisade 2011 visade att cirka fem procent av resurserna för funktionshinderforskning rör teknisk forskning om funktionshinder. För 2010 var det 7,6 miljoner kronor och motsvarar 0,012 procent av kostnaderna för LSS och assistansersättning! Det är samtidigt en minskning med mer än 60 procent jämfört med tio år tidigare. Eller som det heter, snålheten bedrar visheten.