Makt och assistans på teaterscenen

Ylva Anderssons erfarenheter av personlig assistans gestaltas under hösten på landets främsta teaterscen. Med en parafras på Ingmar Bergman dissekeras relationen mellan användare och assistent.
Pjäsen Deformerad persona har Ylva Andersson skrivit tillsammans med sin bror, dramatikern Mattias Andersson, som också är den som har regisserat föreställningen på Dramaten i Stockholm.
– Jag har skrivit jättemycket under många år och visat det för Mattias och han har haft en tanke att göra något utifrån mina texter. När han fick erbjudandet att göra något på Bergmanfestivalen föll bitarna på plats, berättar Ylva Andersson.
Hennes texter och personliga erfarenheter ligger till grund för pjäsen som beskrivs som semidokumentär. Ett tydligt avtryck är att Ylva Anderssons dikter finns med som ett bärande element i föreställningen, upplästa i högtalare av henne själv.
– Sedan finns mina erfarenheter med i själva grundidén till föreställningen. Karaktären Sandra har MS, jag har MS, säger Ylva Andersson.
Deformerad persona, som hade premiär under Bergmanfestivalen i augusti, är en fristående parafras på Ingmar Bergmans film Persona från 1966. I originalet kretsar historien runt en stum skådepelare och hennes vårdare i ett hus på en skärgårdsö.
I pjäsen är handlingen istället förlagd i nutid, platsen är en lägenhet i en svensk stad och huvudpersonerna är Sandra som har MS och hennes jämnåriga personliga assistent Mira. Precis som i originalet skildras det maktspel som uppstår mellan de båda karaktärerna där faktorer som klasstillhörighet, etnicitet och språk formar relationen.
Ylva Andersson pekar på att många personliga assistenter har lite utbildning och att yrkets status många gånger är lika låg som lönen. Samtidigt kan assistansanvändaren vara högutbildad och ha ett större kulturellt kapital. En skillnad som kan vara grogrund för spänningar och konflikter.
– Det är något som lyfts fram i pjäsen där Sandra som har funktionsnedsättning har läst på universitetet. Hennes assistent Mira bor i förorten och är lågutbildad. De är fast i var sitt ekorrhjul. Det är något jag känner igen i min vardag.
En annan likhet med Bergmans film är att karaktären Sandra till största delen är tyst. Ylva Andersson berättar om en man som såg pjäsen och blev provocerad av tystnaden och att Sandra inte säger ifrån. Men tystnaden, menar hon, är ett sätt att få behålla något av sig själv.
– Pjäsen handlar delvis om att man har behov av ett inre rum som ingen kan komma åt. När man är en person med funktionsnedsättning så är man så kartlagd. Det är så mycket som fläks ut hela tiden av ens person och jag tycker det är viktigt att få behålla någonting för sig själv. Att få hålla på sin personliga integritet.
Föreställningen är dock mångbottnad och Ylva Andersson hoppas att den ger en mer sammansatt bild av personer med funktionsnedsättning än den som brukar komma fram i film och teater.
– Människor i allmänhet älskar att göra det enkelt för sig. Man vill veta vem det är synd om, vem som är sjuk och vem som är frisk, vem som är god och vem som är ond. Det blir lätta arketyper och då kan det vara utmanande att tvingas rucka på sina invanda föreställningar.
– Det här är en historia som inte kommer fram så ofta därför att det finns en så tydligt offerbild av någon i rullstol eller någon som är sjuk, något som inte behöver stämma. Det finns så många lager i en människa och man kan vara rik på så många olika sätt.
Framför allt hoppas hon att personer som jobbar som assistenter eller är anställda hos Försäkringskassan ser pjäsen.
– Kanske kan de få en bättre förståelse för att det man ser i relationen med en användare kanske inte är allt hos den människan.

Föreställningen på Dramaten är Ylva Anderssons första offentliga verk som författare. Hon tycker att är angeläget att historien berättas och att det har betydelse att den bygger på egna erfarenheter.
– Jag tror att det är jätteviktigt. Nu är ju inte jag någon talesperson för alla som använder rullstol, alla är ju individer, men jag tror att det kan ge en större tyngd åt verket.
Samtidigt understryker hon vikten av att hennes texter inte bara ses som bruks­texter utan att de är poetiska och har en konstnärlig kvalitet.
– För mig är det en fara om det blir så att jag bara blir bedömd utifrån att jag sitter i rullstol och därmed bara förväntas skriva om det. Jag tycker det är viktigt att poängtera det så att jag inte blir inmålad i ett hörn. Det skulle motverka hela ambitionen med pjäsen.
Samtidigt är den personliga assistansen en förutsättning för Ylva Anderssons möjlighet att verka som författare. I dagsläget innebär det dock att tjänstemännens behovsbedömningar sätter ramarna för hennes skrivande.
– Jag skulle gärna skriva mer, men jag har inte möjlighet till det på grund av att det är så mycket krångel med min personliga assistans. Jag har för få timmar och det är så himla tröttsamt.
– Samtidigt kanske man inte kan jämföra behovet att skriva med de grundläggande behoven, men för mig är det en jättestor frustration. Som assistansanvändare förväntas man vara nöjd med att kunna äta och gå på toaletten. Det finns ingen plats för behovet att skriva en roman.
Fakta: Defomerad persona
Pjäs skriven av Mattias Andersson och Ylva Andersson i regi av Mattias Andersson.
Sofia Pekkari spelar MS-sjuka Sandra och Nina Zanjani assistenten Mira.
Spelas på Lilla scenen på Dramaten till början av december.