Nya FN-mål ger visst hopp

I slutet av den här månaden samlas FN till ett högnivåmöte för att anta nya utvecklingsmål. In i det sista jobbar den globala funktionshinderrörelsen för att målen uttryckligen ska inkludera personer med funktionsnedsättning.
År 2000 antog FN milllenniemålen. Åtta till synes konkreta mål som skulle vara uppnådda till 2015. Halverad fattigdom, grundskola för alla barn, ökad jämställdhet och minskad barnadödlighet var några av målsättningarna.
I stora drag ser det ut att ha gått ganska hyggligt. Antalet extremt fattiga har minskat kraftigt. Jämfört med 1990 var den extrema fattigdomen halverad redan 2010, mycket på grund av den ekonomiska utvecklingen i Kina och Indien. Även hungern har minskat. Från 23,6 procent 1990 till 14,3 procent 2013 enligt FNs siffror.
Även på utbildningsområdet går det framåt. Mellan 2000 och 2012 har andelen barn som börjar skolan ökat från 83 till 90 procent, enligt FN, vilket innebär att ytterligare drygt 40 miljoner barn får utbildning.
Men trots den till synes positiva utvecklingen är allt inte frid och fröjd. Många av världens problem lever kvar. Även om fattigdomen har minskat lever fortfarande mer en miljard människor i extrem fattigdom (mindre än tio kronor per dag). Och trots att antalet barn som växer upp helt utan skolgång har minskat är det fortfarande fyra av tio barn som får för lite utbildning.
Ett faktum som inte framgår av resultaten är att många av dem som lever kvar i extrem fattigdom och utanförskap har någon form av funktionsnedsättning. FNs analys visar att klyftorna har ökat.
– Problemet med millenniemålen har varit att vi aldrig kom med där. Vi har varit helt osynliga‚ säger Tiina Nummi Södergren, ordförande för den svenska funktionshinderrörelsens biståndsorganisation Myright.
– Man har lyckats dra upp en del människor ur fattigdom men det var ur det översta lagret och då har man inte fått med sig så många personer med funktionsnedsättning som lever i extrem fattigdom. De är fortfarande kvar där, säger Tiina Nummi Södergren.
Rätten till utbildning för alla barn är en fråga som kan fungera som ett tydligt exempel. I en rapport från 2013 visade Myright att barn med funktionsnedsättning är överrepresenterade bland de 60 miljoner barn som inte får gå i skolan. Trots att nio av tio barn i världen påbörjar någon form av utbildning är siffrorna omvända för de barn som har funktionsnedsättning. I utvecklingsländerna går 90 procent av dessa barn inte i skolan.
– Då förstår man att en stor del av de här barnen som står inte får utbildning idag är just barn med funktionsnedsättning, säger Tiina Nummi Södergren
Att fattigdom och funktionsnedsättning många gånger går hand i hand är tydligt. Den som har nedsatt funktionsförmåga stängs ofta ute från utbildning, arbete och hälsovård vilket försvårar möjligheten att försörja sig själv och sin familj. Samtidigt ökar fattigdom risken att förvärva en funktionsnedsättning. Mönstret återfinns i de fattigaste utvecklingsländerna så väl som i utvecklade länder som Sverige där personer med funktionsnedsättning som grupp har lägre inkomster och sämre hälsa än befolkningen i övrigt.
Insikten att funktionshinderperspektivet måste finnas med om fattigdomsbekämpningen ska bli framgångsrik har därför smugit sig på.
Kanske har den insikten vägt in när världens länder nu har lagt upp riktlinjerna för utvecklings­arbetet efter 2015. Sedan de första linjerna i det nya ramverket drogs upp vid en FN-konferens i Rio 2012 har den globala funktionshinderrörelsen jobbat hårt för att människor med funktionsnedsättning ska inkluderas i såväl målsättningarna som i arbetet med att uppnå dem. Arbetet har så här långt varit ganska framgångsrikt. I det förslag till nya hållbara utvecklingsmål som ska antas av FNs generalförsamling i september nämns människor med funktionsnedsättning i flera av målen och gruppen är också inräknad i de inledande texterna.
– Förslagen till nya utvecklingsmål är helt klart ett steg i rätt riktning jämfört med millenniemålen, säger Catalina Devandas Aguilar som sedan i vintras är FNs särskilda rapportör i funktionshinderfrågor.
Jämfört med millenniemålen är de nya utvecklingsmålen fler till antalet och greppar över ett större område. De 17 föreslagna målen är övergripande och ska omfatta alla människor. De flesta av målen är också generellt adresserade. Några specifika mål för människor med funktionsnedsättning finns inte men gruppen nämns specifikt i de mål som rör utbildning, ekonomisk utveckling och arbete, ökad jämlikhet och stadsutveckling. I andra mål talas mer övergripande om utsatta grupper.
– Vi skulle vilja att personer med funktions­nedsättning uttryckligen nämns också i målen som rör fattigdomsbekämpning, hälsa och jämställdhet men vi är medvetna om att staterna vill ha ett mer hollistiskt angreppssätt och undvika att nämna den ena gruppen efter den andra i målen, säger Catalina Devandas Aguilar.
Samtidigt betonar hon att de nya målen ännu inte är antagna och att det finns risk att vissa referenser försvinner i de avslutande förhandlingarna.
– Vi ska vara glada om vi lyckas behålla de referenser vi har i de slutliga skrivningarna, säger hon.
Tiina Nummi Södergren tycker att det är ett problem att målet om utrota fattigdom inte specifikt nämner människor med funktionsnedsättning.
– Eftersom vi vet att så många människor med funktionsnedsättning finns bland de fattiga tror inte vi att man kan fattigdomsbekämpa utan att uttala människor med funktionsnedsättning specifikt som ett mål för insatser.
Samtidigt ser hon positivt på att målet ställer krav på att det ska finnas sociala skyddsnät och att man talar om att inrätta golv i stället för tak i fattigdomsbekämpningen.
– Det är mycket bättre för då riskerar man inte att det finns ett undre lager som man inte kommer åt.
En viktig orsak till att funktionshinderfrågorna tillåts ta större plats i den nya utvecklingsagendan är naturligtvis FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Sedan konventionen antogs 2007 har den fått snabbt genomslag, både i syd och nord. Catalina Devandas Aguilar talar om konventionen som en vattendelare för världens funktionshindrade befolkning.
– Effekten av konventionen är jättestor. Före konventionen var vi inte inkluderade. Inte i millenniemålen och inte i övervakningen av mänskliga rättigheter. Vi fick kämpa för att nämnas överhuvud taget i det internationella arbetet. Nu har vi konventionen, vi har övervakningskommitten och vi har en särskild rapportör med starkare mandat än tidigare.
– Konventionen har påverkat fördelningen av resurser och givit oss ett viktigt verktyg för att inkludera funktionshinderperspektivet i all utveckling.
I dagsläget har 157 länder ratificerat konventionen vilket gör den till ett användbart verktyg också i det konkreta arbetet med att uppnå de nya utvecklingsmålen, menar Tiina Nummi Södergren. Där utvecklingsmålen är frivilliga att jobba mot är konventionen ett tvingande åtagande för de stater som tillträtt den.
– Det är väldigt viktigt att FN-konventionen används när man gör planer för hur målen ska nås i de olika länderna, säger hon och menar att det behövs konkreta hänvisningar till konventionens artiklar.
– Det kommer inte hända av sig självt om inte vi i funktionshinderrörelsen strider för detta. Vi måste till exempel kräva att Sverige gör den typen av hänvisningar i den kommande nationella planen och i planen för utvecklingssamarbetet.
Likaså krävs fortsatt strid för att uppföljningen av de nya målen faktiskt ger kunskap om situationen för människor med funktionsnedsättning. När de stater som har ratificerat FN-konventionen samlades i New York i juni för årets statspartsmöte var frågan om statistik och uppföljning en av de hetare. Det kan tyckas vara en teknisk detalj men är på många sätt avgörande för om de nya målen ska få någon effekt.
Ännu idag finns få siffror om hur situationen för människor med funktionsnedsättning faktiskt ser ut runt om i världen. Både på global, regionala och nationella nivåer saknas konkreta fakta som belyser hur utvecklingen ser ut över tid. Många länder, även bland de som har växande inkomster och en allt större medelklass, har ofta brister i den nationella statistiken.
– Många utvecklingsländer har inte annan statistisk än sådan som har tagits fram av FN eller statistik som har tagits fram inom utvecklingssamarbeten, säger Tiina Nummi Södergren.
I flera länder kommer barn med funktionsnedsättning aldrig in i folkbokföringen över huvud taget vilket gör att de står helt utanför den statistik som finns om till exempel utbildning eller arbete. Orsaken kan vara stigman och fördomar, men också mer praktiska hinder som kostnader eller etniska motsättningar.
– Då kommer man aldrig att bli mätt eller uppmärksammad på andra sätt. Man har ju inte heller några medborgerliga rättigheter vilket är ett jätteproblem. De får inte ärva och har inga lagliga rättigheter, säger Tiina Nummi Södergren.
Det här ställer krav på de utvecklade länderna att hjälpa till och ge stöd till de länder som behöver utveckla egen statistik, menar hon. Samtidigt ser hon även här en stark potential i FN-konventionen och det uppföljningssystem som är kopplat till den. De stater som har ratificerat konvention ska regelbundet rapportera till FNs övervakningskommitté.
– Där här vi en stor fördel eftersom konventionen nu finns och att de flesta stater som har ratificerat har börjat rapportera. Det sker även skuggrapportering från funktionshinderrörelsen och där kan vi ge stöd till organisationer i våra samarbetsländer.
Vad kan vi då förvänta oss av framtiden? Kan verkligen FNs ständigt malande mötesmaskineri rå på utvecklingen i fattiga förorter söder om Sahara? Är det realistiskt att floden med dokument från världsorganisationens olika institutioner kan påverka delaktigheten för människor med funktionsnedsättning i isolerade byar på den indiska landsbygden?
– Jag tror att människor i allmänhet undervärderar betydelsen av den internationella diskussionen. Och visst, jag kan förstå det för den kan framtå som väldigt abstrakt och verklighetsfrånvänd. Men så är det inte, säger Catalina Devandas Aguilar och fortsätter:
– Konventionen har tillsammans med det starka deltagandet från organisationer av människor med funktionsnedsättning blivit ett fantastiskt verktyg med vilket vi har lyckats koppla samman verkligheten som vi lever i med det övergripande samtalet om mänskliga rättigheter.
Om detta räcker för att utrota fattigdomen eller säkerställa att alla barn får den utbildning de har rätt till återstår att se. Som med många mål är det kanske inte bara slutstationen som räknas.
– Vi kanske inte helt har utrotat fattigdomen till 2030 men jag tror att vi kommer ha en mycket bättre värld. Det kräver nya former för samverkan och arbete för att det här ska bli verklighet, men någonstans hoppas jag att vi ändå ska nå en bra bit framåt, säger Tiina Nummi Södergren.
Den här texten har varit publicerad i Funktionshinderpoliltik #4/2015. Vill du teckna en prenumeration? Gör det här!
Fakta | Nya utvecklingsmål
Det nya ramverket består av 17 utvecklingsmål och 196 delmål.
25-27 september håller FN möte för att anta förslaget till nya hållbara utvecklingsmål.
› Här kan du läsa mer om mötet