En svart dag. Så beskrev företrädare för funktionshinderrörelsen den 19 november i fjol. Trots protester hade de inte lyckats stoppa Region Örebro län från att införa ett helt nytt avgiftssystem för hjälpmedel. Enligt beslutet i Örebro ska alla som får ett eller flera hjälpmedel från regionen betala en månadsavgift på 65 kronor. På ett år blir kostnaden 780 kronor.
– Det låter ju inte mycket, men det är en ny princip. Det normala är att att regionerna tar ut avgifter i samband med förskrivningen, men inte det här, säger Christer Johansson, ordförande i DHRs avdelning i Örebro.
ANNONS 
Under 2019 har han jobbat hårt för att förhindra den nya abonnemangsavgiften som enligt beräkningar ska stärka regionens kassa med 20 miljoner kronor.
– Vi upplever det som en ny skatt. En speciell landstingsskatt för de som har fått ett hjälpmedel, säger Christer Johansson.
Tidigare har regionen, som många andra, haft en brokig uppsättning av avgifter där vissa hjälpmedel har kommit med en årskostnad medan andra har varit avgiftsfria. Nu får alla betala samma pris oavsett om du har en rullstol, en hörapparat eller ett synhjälpmedel. Det enda hjälpmedlet som undansatt avgiften är rollatorer.
– De har generellt dålig koll på var de har sina hjälpmedel, men just när det gäller rollatorer tror jag inte att de har en susning av var de de har lämnat ut finns någonstans.
Samtidigt har även andra avgifter gjorts om. Bland annat införs en ny startavgift för elrullstolar och en besöksavgift för reparation på 100 kronor per tillfälle. Christer Johansson befarar att Örebro nu blir en förebild för andra inom den hårt pressade kommunsektorn.
– Det lär väl inte dröja innan någon mer regionen hänger på det här, säger han.
Flera rapporter har genom åren konstaterat att avgifter och villkor för tillgången till hjälpmedel varierar mellan olika delar av landet. Den statliga hjälpmedelsutredningen som blev klar 2017 kunde också konstatera att antalet avgifter har ökat jämfört med början av 2000-talet.
Utredningen noterade att många kommuner och regioner visserligen räknade in besöksavgifterna för hjälpmedel i det befintliga högkostnadsskyddet, men att det ändå fanns stora skillnader i avgifternas storlek, både inom och mellan kommuner och regioner.
Det stora antalet avgifter gör det också svårt att överblicka vad den totala kostnaden blir för en användare, menade utredningen.
Något generellt stopp för avgifter kopplade till hjälpmedel föreslog dock inte utredningen. Istället ville man reglera hur avgifter får användas. Enligt förslaget skulle det bli fritt fram att ta ut avgifter för hjälpmedel och besök i anslutning till utprovning och förskrivning.
Samtidigt ville utredningen göra undantag för vissa grupper. Personer som ingår i personkretsarna för Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) skulle slippa avgifter, menade utredaren. Motivet var att personer i denna grupp ofta har ansträngd ekonomi.
Därtill ville utredningen se undantag för barn och äldre över 85 år.
För övriga hjälpmedelsanvändare räknade dock inte utredningen med att förslagen skulle ge någon större förändring jämfört med idag.
Trots att det har gått snart tre år sedan Hjälpmedelsutredningen lämnade sitt slutbetänkande har inte mycket hänt i den nationella styrningen på hjälpmedelsområdet. Utredningens huvudsakliga förslag har inte resulterat i några förslag från regeringen. Med ett undantag.
För snart ett år sedan fick Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram statistik för hjälpmedelsområdet. I uppdraget ingår att visa regionala skillnader mellan hjälpmedelsverksamheterna liksom skillnader i kostnader för den enskilda användaren. Några hårda resultat från uppdraget finns inte ännu publicerat. Slutredovisningen sker först i början av nästa år.
Ändå varnar fler redan nu för att ojämlikheten på hjälpmedelsområdet fortsätter att öka och att allt fler kommuner stramar åt utbud och höjer avgifter.
Ida Kåhlin är förbundsordförande för Sveriges Arbetsterapeuter som är en fack- och yrkesorganisation för just arbetsterapeuter.
– Jag får allt fler signaler från mina medlemmar om att man känner en frustration om att man inte längre i lika hög utsträckning kan tillgodose de behoven som mänga personer har. Det blir snävare och snävare ramar och riktlinjer runt vilka hjälpmedlen kan förskriva, men också att vi ser ökade skillnader i avgifter mellan olika regioner och kommuner, säger Ida Kåhlin.
Som exempel nämner hon hur vissa regioner har satt upp detaljerade riktlinjer som begränsar möjligheterna att få en elrullstol.
– För att få en elrullstol ska den användas till vissa typer av aktiviteter. Du måste också ha ett visst anvstånd till affären. Du får inte en elrullstol om det bara handlar om promenader till exempel. Man går in och detaljstyr människors förutsättningar att leva ett normalt liv, och rättigheten till ett normalt liv. Genom detaljstyrningar som egentligen handlar om att minska kostnaderna.
Arbetsterapeuter är en av de yrkesgrupper som förskriver mest hjälpmedel. Men dagens pressande ekonomiska situationen hos kommuner och regioner gör att många upplever samvetsstress i sitt arbete, menar Ida Kåhlin.
– De ser att de skulle kunna bidra till en ökad delaktighet i samhället för personer genom att förskriva ett hjälpmedel, men så hindras de från att göra det. Eller de vet att det där hjälpmedlet innebär att personen behöver betala en avgift kontinuerligt vilket personen inte kommer att kunna göra så den väljer bort det här hjälpmedlet. Då är vi helt fel ute, när människors socioekonomiska situation påverkar vilka hjälpmedel man får.
Att kommunsektorns ekonomi är ansträngd har förmodligen inte gått någon förbi den här vintern. Sjukvård och omsorg skriker desperat efter mer resurser när antalet unga och äldre ökar snabbt i förhållande till antalet människor i arbetsverksam ålder. Prognoser, från bland annat Sveriges kommuner och regioner, visar på ökande underskott under kommande år.
I det stora sammanhanget kan naturligtvis avgifter på hjälpmedel inte ge annat än marginella förstärkningar av kassan, men många oroas över att höjda avgifter kommer att få stora konsekvenser för de som har sämst ekonomi.
Rasmus Isaksson, förbundsordförande för DHR, tillhör de som varnar för effekterna av nya eller höjda avgifter.
– Det känns inte som att politikernas ursäkt, att det inte handlar om så mycket pengar, är tillräcklig. Det är avgift som läggs på alla andra redan höga kostnader som många lever med. Det är pengar som människor utan funktionsnedsättning inte behöver betala, säger Rasmus Isaksson.
Hans grundinställning är att hjälpmedel ska vara gratis för den som behöver dem. Finansieringen ska ske solidariskt inom välfärdssystemet. Ytterst med skattepengar.
– Rent ideologiskt anser vi att vi inte ska behöva betala för sådant som personer utan funktionsnedsättning inte behöver betala för.
Den målsättningen är dock avlägsen idag. Trenden går i motsatt riktning, menar Rasmus Isaksson.
– Idag måste vi hela tiden släcka bränder och bevaka att utvecklingen inte drivs åt fel håll. Det är lite trist. Vi måste hela tiden påminna om konventionen, varför den finns till och att målet med den är delaktighet. Jag ser inte att utvecklingen idag leder till det.
Situationen gör att tycker att tiden är mogen för funktionshinderrörelsen att ta större plats i debatten om välfärdens finansiering.
– Det är en fråga som ingen i rörelsen riktigt vågar driva, av rädsla för att bli partipolitisk. Men just det här med skattefrågor börjar angå oss på ett sätt som vi kanske inte har sett tidigare, säger Rasmus Isaksson.
Han understryker att rättighetsfrågorna är grunden för DHRs arbete och att det är viktigt att skilja dem från debatten om ekonomi. Men för att rättigheterna ska kunna förverkligas är ekonomin central.
– Man påstår hela tiden att vi inte har råd och att det kostar pengar och finns mycket fusk och så vidare. Vi måste slå hål på de argumenten och själva ha fakta. Det kräver att vi jobbar på ett lite annat sätt.
I december i fjol skrev en lång rad representanter från patient-, yrkes- och funktionshinderorganisationer en gemensam debattartikel i Dagens medicin där de krävde att regeringen tar ansvar och stärker det statliga styrningen av hjälpmedelsområdet.
Ida Kåhlin från Sveriges Arbetsterapeuter var en av undertecknarna.
– Vi ser gärna en nationellt styrning som är mycket tydligare, både när det gäller sortiment och avgifter. Vi behöver en nationell sortimentslista för hjälpmedel precis som vi jobbar med läkemedel. Man ska kunna få tillgång till samma hjälpmedel oavsett var man bor.
På samma sätt vill hon se en reglering som gör att staten kan gå in och styra utvecklingen av avgifter. Men en helt statlig hjälpmedelsförsörjning står trots allt inte på önskelistan. Sid och landsbygd har olika förutsättningar som kan kräva lite olika
– Jag skulle gärna se att det tas fram någon form av nationella riktlinjer som Socialstyrelsen har inom många områden, så att man också pratar om kompetens inom de här frågorna.
Samtidigt ser hon vissa positiva tecken i tiden. Ett är en växande insikt om vikten av förebyggande arbete och rehabilitering.
– Vi vet att vi kommer att behöva producera mer hälso- och sjukvård, omsorg och stöd samtidigt som resurserna krymper. Då måste vi fokusera på att göra rätt saker vid rätt tid. Där är ju hjälpmedel en jätteviktig del, för vi vet att rätt hjälpmedel kan det innebära självständighet för en person
– Vi måste se det i ett sammanhang och göra hälsoekonomiska beräkningar som tar in ett samhällsperspektiv och se att ett hjälpmedel kanske visserligen kostar att köpa in med vi får en person som kan jobba och tjäna pengar och vara en aktiv medborgare i samhället som känner delaktighet.
Rasmus Isaksson på DHR är inne på samma spår. Rätt hjälpmedel är en nyckel tilldelaktighet och en investering för samhället, menar han.
– Jag tror att folk gör sitt yttersta för att få de hjälpmedel de behöver. Det är som att äta. Det är ett behov som vi behöver uppfylla för att klara av vardagen. Vi har inget alternativ till att få de hjälpmedel vi är beroende av
– Det här är ett område som jag inte tycker att vi ska spara på för gör vi det så innebär det fler skador och olyckor och att människor blir mindre aktiva och får sämre hälsa. Hjälpmedel är ett område som jag tycker att politikerna borde våga satsa på.
Tillbaka till Örebro. Här har regionen ännu inte skickat ut de första inbetalningskorten för den nya avgiften. I ett sista försök att stoppa abonnemangsavgiften har Hörselskadades riksförbund (HRF) överklagat beslutet till domstol. HRF menar att abonnemangsavgiften strider mot kommunallagens princip om självkostnad. Avgiftens konstruktion gör att den som får en hörapparat från regionen över tid får betala mer än hörapparaten kostar regionen i inköp, menar organisationen.
Christer Johansson i DHR säger att samma förhållande gäller många andra hjälpmedelsanvändare.
– En vanlig enkel manuell rullstol kotsar en tre fyra tusen kronor. Vi har en styrelseledamot som har räknat på det. Hon har en manuell rullstol som hon har haft i tio år. Det är det enda hjälpmedel hon har. Med abonnemangsavgiften har hon betalat den efter fem år.
Om förvaltningsrätten går på HRFs linje återstår att se. Om regionen får rätt tror Christer Johansson att det bara är en tidsfråga innan andra regioner tar efter Örebro och inför egna abonnemangsavgifter.
Han är också orolig för vad som händer när budgeten för nästa år ska förhandlas i regionen.
– Vad är det som säger att man inte i nästa budget höjer avgiften till 85 kronor? Det blir ju väldigt enkelt att göra när isen väl är bruten.
Albert Martinsson
