I slutet av november fick jag ett mejl från den prisbelönta journalisten Randi Mossige-Norheim på Ekot på Sveriges Radio. Hon hade, av en slump, fått veta att en släkting till henne hade levt och farit illa på den ökända institutionen Vipeholm i Skåne. Mycket av det hon fick reda på blev sedan grunden i en dokumentär i fem delar som sändes i P1 under hösten. Den finns kvar på www.sr.se och även om det är en dokumentärserie som skär i hjärtat så är den viktig för oss alla att lyssna på.
Randi Mossige-Norheim tog kontakt med mig för en intervju om vad DHR tycker om det som varit. Intervjun sändes i Ekots nyhetssändningar. DHR har också skrivit debattartiklar i frågan som har blivit publicerade i flera tidningar och flera ledare på några av Sveriges största dagstidningar har tagit upp ämnet.
ANNONS 
Efter all publicitet i media har DHR varit i kontakt med partierna i riksdagen för att skapa förståelse och kunskap där. Det har utmynnat i att det i mars arrangeras ett seminarium i riksdagen där alla partier som är representerade där är inbjudna. DHR kommer att kräva att riksdagen ger en offentlig ursäkt till alla de personer med funktionsnedsättning som farit illa på institutionerna samt deras anhöriga. Men varför är det här så viktigt då?
Jo, Sveriges historia som rör personer med funktionsnedsättning är inte något som det talas ofta om. När det väl görs är det vanligtvis i ett positivt perspektiv om hur »världsbäst« Sverige är, jämfört med hur andra länder har hanterat människor i liknande situation. De mörkare delarna i vår historia talas det tyst om. Ofta inte alls.
Som Randi Mossige-Norheims dokumentärserie visar så är det inte ens säkert att anhöriga till de som levt på olika anstalter runt om i landet vet om hur livet såg ut för alla de personer som »vårdades« där. Och om inte ens de anhöriga vet, hur ska då allmänheten veta?
Om allmänheten aldrig får kunskap om hur det var möjligt att fruktansvärda övergrepp kunde äga rum, hur ska vi då kunna se varningssignaler i tid så att de inte upprepas igen?
Om allmänheten aldrig får kunskap om hur det var möjligt att fruktansvärda övergrepp kunde äga rum, hur ska vi då kunna se varningssignaler i tid så att de inte upprepas igen? Vipeholm är exceptionellt med tanke på de gruvliga medicinska experimenten som genomfördes på institutionen, där vissa av de boende fick sina tänder förstörda av karies. Men även på många andra institutioner runt om i landet behandlades personer med funktionsnedsättning mycket illa. Även de skildes från sina familjer och fick aldrig möjlighet att leva som andra, enbart på grund av att de hade en kropp som inte fungerade som den rådande normen krävde.
En offentlig ursäkt ger inte enbart en upprättelse. Det är också ett bevis på att riksdagen öppnar ögonen för vad som faktiskt har hänt. Ett erkännande av att det som hänt är fel. Det är där, efter självrannsakan och en ursäkt, som en början till en bättre och mer upplyst framtid kan börja.
I en tid då det görs nedskärningar i välfärden och då våra mänskliga rättigheter ofta kompromissas bort av kostnadsskäl, ja då vet vi, som varit med förr, att det är fara för att historien upprepar sig. I mitten av december skrev därför jag och övriga förbundsstyrelsen ett brev till statsministern med ett krav på en offentlig ursäkt från staten. Vi väntar otåligt på svar.
