Skattefri välgörenhet väcker oro för LSS

Sedan årsskiftet går det att få skatteavdrag för gåvor till socialt stöd för personer med funktionsnedsättning. En förändring som kan urholka LSS, befarar kritiker.
Den 1 januari utvidgades avdragsrätten för gåvor till ideell verksamhet genom att ändamålskraven breddades. Från att tidigare bara ha gällt verksamhet som antingen stödjer ekonomiskt behövande eller främjar vetenskaplig forskning är det nu möjligt att få avdrag för gåvor till stöd för ”social hjälpverksamhet”.
Bland de ”socialt utsatta” målgrupperna nämns personer med funktionsnedsättning.
Förändringen av skattereglerna innebär att betydligt fler verksamheter än tidigare kan få stöd genom skattefria gåvor. I förarbetena till lagändringen ges exempel som husrum för uteliggare, aktiviteter för asylsökande och ”hjälp för funktionshindrade” som inte tillgodoses genom LSS.
Förändringen får kritik från DHR.
– Risken är att om man öppnar upp för gåvor inom det här området så kan det successivt bli så att välgörenhet täcker upp för mer och mer av det som borde hamna inom LSS, säger Rasmus Isaksson, förbundsordförande för DHR.

David Lega, kommunalråd i Göteborg för Kristdemokraterna, och andre vice ordförande för partiet tycker däremot att möjligheten till avdragsrätt för gåvor ska utvidgas ännu mer. I dag finns en årsavgift och en ansökningsavgift för organisationer som vill ta emot skattefria gåvor och, och det vill Kristdemokraterna slopa.
Ser du någon konflikt mellan välgörenhet och rätten till ett självständigt liv?
– Nej, jag ser faktiskt ingen sådan motsättning överhuvudtaget.
Enligt Skatteverket är det inte meningen att LSS-insatser och skattebefriade sociala hjälpinsatser ska ligga inom samma område.
– Det regeringen säger är att det inte ska gälla personer som har fått stöd eller anses kunna få stöd enligt LSS, säger Gunilla Landmark, rättslig expert på myndigheten.
Men på frågan om det inte är omöjligt att hålla isär de två områdena, eftersom LSS-bedömningar varierar, säger hon att reglerna är oprövade och att det alltid blir fråga om en bedömning från fall till fall.