Detta är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens.
Nu är det valår igen. Debatterna drar igång, löftena formas och agendorna spikas. Partierna talar om trygghet, arbete, ekonomi och framtidstro på ett sätt som känns välbekant. Ändå finns en återkommande känsla av att vissa ämnen aldrig riktigt får plats. Våra frågor kan nämnas, men de hamnar oftast i utkanten, som något man tar upp om det råkar finnas tid över. Det gör det sällan.
ANNONS> 
Det är lätt att tänka att detta beror på ointresse eller okunskap. Så enkelt är det inte. Våra frågor syns sällan därför att de är besvärliga. De låter sig inte formuleras in i korta budskap eller snabba lösningar, utan kräver sammanhang, helhet och ansvar över flera politikområden samtidigt. Just sådant som valrörelser helst undviker.
Politiken tycker om tydliga målgrupper och enkla berättelser. Livet med nedsatt rörelseförmåga passar dåligt in i den mallen. Vår vardag synliggör glappen – mellan system, mellan kommun, region och stat, mellan beslut och verklighet. Vackra ord landar illa hos människor som förväntas anpassa sig till system som inte är byggda för deras vardag.
Därför blir våra frågor så ofta tillägg. Ett stycke på slutet eller något man nämner i förbifarten. De blir inte det de borde vara, en självklar utgångspunkt för politiken.
»När visionerna byggs kring en medborgare som alltid kan anpassa sig hamnar vi automatiskt vid sidan av.«
Konsekvenserna är större än att vi känner oss bortglömda. När erfarenheter från personer med nedsatt rörelseförmåga saknas från början blir bostadspolitiken en fråga om byggtakt och kalkyler, inte om fungerande vardagsliv. Arbetsmarknadspolitiken bygger ofta på föreställningar om hur stöd och anpassning ska fungera, vilket gör att många aldrig passar in i den snäva mallen. Demokratipolitiken nöjer sig med formella rättigheter och missar frågan om faktisk delaktighet, samtidigt som socialpolitiken utformas som om stöden vore likvärdiga, trots att de i praktiken inte når fram till många personer med nedsatt rörelseförmåga.
När partier talar om trygghet görs det ofta utifrån en föreställning om hur ett liv borde vara, snarare än hur livet faktiskt ser ut för personer med nedsatt rörelseförmåga. Då blir trygghet något man beskriver i generella ord, men sällan prövar mot vardagens villkor, ansvar och förutsättningar. Resultatet är politik som låter inkluderande, men som inte alltid fungerar när den möter verkligheten.
I grunden handlar detta om makt. Om vilka liv som räknas som självklara nog att utgå ifrån när politiken formas. När visionerna byggs kring en medborgare som alltid kan anpassa sig hamnar vi automatiskt vid sidan av, hur inkluderande orden än låter.
I ett valår borde detta stå i centrum. Inte som en särskild fråga för några få, utan som en fråga om vilket samhälle vi faktiskt vill ha. När våra erfarenheter inte ryms från början tappar politiken kontakten med verkligheten.
Val handlar om framtid. Men framtid byggs inte av löften som bara fungerar för vissa livsvillkor. Den byggs av politik som håller även när livet inte följer mallen. Det är där våra frågor hör hemma. Inte sist. Utan först.
Åsa Strahlemo är förbundsordförande i DHR
