Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.
I hissen ner till porten bytte jag några ord med grannen. Hon bar ut sopor till containern på gården. Senare skulle hon följa äldsta sonen på fotbollsträning. Jag skulle besöka Den stora LSS-dagen och hade bråttom. Skilda världar, tänkte jag och våra vägar delades efter att vi passerat portalen. Stockholm i ett nötskal. Naturligtvis missade jag tunnelbanan.
ANNONS 
När jag körde in i lokalen stod främmande ansikten framför mig och pratade som att jag hade nyss stigit ur sandlådan. Irritationen la sig över mig. Jag var på fel plats igen. Det var en solig lördag i september och staden höll på att skaka av sig sommaren. Det var en mässa med inriktning vård och omsorg. Montrar för daglig verksamhet med clowner och godislotterier. Hade jag vetat inriktningen skulle jag aldrig gått dit. Längre in i lokalen och lyckades jag tala med en vettig människa. Spelföreningen för spelnördar. Hon sa att i deras förening var alla välkomna. Oavsett funktionalitet.
Jag log och önskade att jag var mer besatt av dataspel, eller »gaming« som det också kallas. Min dotter kan sitta i timmar och spela online. Där har hon många vänner också.
Jag gick vidare mellan utställarna och försökte få kontakt med vuxna människor som talade barnspråk. En man i kostym med vältränad kropp jobbade med konstnärlig verksamhet och erbjöd mig en skrivhörna på hans dagliga verksamhet. Jag var något ansträngd i sinnet av allt bemötande som mindre förstående, men behärskade mig:
»Tyvärr, jag tillhör fel målgrupp«, sa jag något diplomatiskt.
Den stora LSS-dagen gjorde mig missmodig. Precis innan jag lämnade stället så kvittrade en ung kvinna:
»Ska du inte se Tobbe trollkarl?«
»Det är inget fel i att tjäna pengar, men det sker oftast på bekostnad på de svaga.«
Jag trängde in mig i den trånga hissen och var snart ute på gatan bland strosande människor.
Den där förminskande tonen dröjde sig kvar hos mig. Jag är van vid att bli förminskad av min omgivning och blir lätt medberoende till dessa stollar med vårdattityd. Jag blir till ett objekt som ska hanteras av omvårdnadsbranschen. Det tär på självkänslan och humöret. Stockholms gator ger tid för eftertanke.
Det fanns en tid när bemötandet började bli bättre. Sen flyttade kapitalismens fula tryne in i riksdagen och det blev naturlag att förakta svagheter. Innan dess var jag som vilken medborgare som helst. Riktigt bra har det aldrig varit och lär aldrig heller bli. Som funkis betraktas man som tredje klassens medborgare. Det är bara att inse det.
Problemet är kapitalismen som kidnappat människans fria vilja. Det är inget fel i att tjäna pengar, men det sker oftast på bekostnad på de svaga. Kunskap är en färskvara och behöver anpassas efter individen. Vill man hjälpa sin medmänniska behöver man kunna lyssna mer aktivt. Det man får höra behöver nå en botten av förståelse. Med ett värdigt bemötande som bygger broar mellan oss.
Jag borde kanske bli mer ödmjuk och ha mer uthållighet med folk? Vänta på deras självinsikt och se polletten ramla ner. Men sådant tar tid och kräver tålamod. Jag beundrar dem som orkar hålla ut.
