Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens egna.
Jag öppnar dörren och stiger in på det lilla kaféet. Det luktar gott av kaffe och nybakade bullar. Vid ett av borden sitter ett större sällskap och en av kvinnorna tittar igenkännande på mig. Hon lyfter handen och vinkar.
ANNONS 
– Ser du vem jag är?
Hon tittar uppfordrande på mig och jag försöker febrilt att hitta henne i mitt inre persongalleri. Har vi träffats i något sportsammanhang? Kanske på fotbollen? Är hon en gammal lärare eller en före detta kollega? Mina tankar går förgäves på högvarv.
Min lillasyster brukar retsamt säga att jag inte ens känner igen en nära familjemedlem och till viss del har hon har dessvärre rätt. Jag har svårt att känna igen ansikten och särskilt komplicerat blir det om jag träffar en person i »fel sammanhang«. Hur ska jag exempelvis förstå att det är en träningskompis från Svenska Kennelklubben jag möter om jag träffar denne utan friluftskläder och jycke på en bar i stan. Omöjligt! Det är även knepigt att känna igen ett ansikte i större sammanhang. Näsor, ögon och öron har liksom en tendens att blandas samman till ett oigenkännligt gytter om det är för stökigt omkring mig.
»Ja, jag kommer ihåg dig, sa hon. Vi har träffats förr!«
Det är relativt många som i likhet med mig har svårt att känna igen ansikten, men många av dessa kompenserar för sina svårigheter på ett fantastiskt sätt. Jag minns särskilt ett konferenstillfälle då jag minglade runt i den för tillfället överdimensionerade lokalen och hälsade på det trettiotal människor som dykt upp i alltför god tid inför öppning. Händer skakades och artighetsfraser utbyttes. Det var mitt arbete som anordnade eventet och jag hade någorlunda koll på gästlistan där tidigare bekanta varvades med nya förmågor.
I ett hörn stod en ung kvinna som jag inte kände igen från tidigare sammanhang. Trots att hon befann sig bland människor så såg hon ensam ut. Hon var liksom vilsen på det där sättet man kan känna sig när man befinner sig i en större grupp utan att veta vem man ska ta kontakt med. Jag gick därför fram till henne och välkomnade henne till konferensen och presenterade mig.
– Ja, jag kommer ihåg dig, sa hon. Vi har träffats förr!
»Jag kommer ihåg dig! Vi har träffats förr«. Hennes omedelbara respons på min hälsning kom som en överraskning för mig. Jag kände mig otrevlig och ouppmärksam. Varför känner jag inte igen personer som jag mött? Pinsamt!
– Å förlåt, sa jag. Jag har svårt att känna igen ansikten.
Jag försökte på så vis rädda situationen, vilket ledde till att hon tittade medlidande på mig och svarade:
– Jag vet precis hur det känns. Jag är nämligen blind!
Där och då kändes det besvärande, otroligt besvärande! I efterhand skrattar jag dock åt att till och med personer utan syn är bättre på att placera människor än vad jag är.
Till skillnad från många andra så har jag uppenbarligen inte utvecklat något fascinerande strategi för att komma ihåg människor. Så länge den för mig okända människan inte utmärker sig på något särskilt sätt så kommer jag alltså förbli stående likt ett fån när någon tittar förväntansfullt på mig och frågar »ser du vem jag är?«. Nästa gång när jag får den frågan så ska jag därför göra pinan kort:
– Nää, berätta!
