Hbtqi och fysisk funktionsnedsättning – dubbel kamp

Dubbel utsatthet är ett vanligt sätt att beskriva situationen för personer som på en och samma gång bryter mot flera av samhällets normer. I en ny studie har Bosse råd stöd och kunskapscenter i Stockholm lyft fram just en sådan grupp. Genom intervjuer med personer som har en fysisk funktionsnedsättning och identifierar sig som hbtqi-personer visar de hur den här gruppen ofta måste kämpa för att finna respekt och hitta sin plats i livet. En många gånger mödosam resa som inte sällan resulterar i psykisk ohälsa.

– Generellt vet vi att psykisk ohälsa är vanligare bland personer med hbtqi-tillhörighet, och detsamma gäller gruppen som har nedsatt rörelseförmåga. Det gör att det finns en större sårbarhet hos den här målgruppen att drabbas att psykisk ohälsa av olika orsaker, säger Ubah Robleh.

Hon är kbt-terapeut och projektledare på Bosse och har genomfört studien tillsammans med psykoterapeuten Krister Gullberg. I arbetet har de träffat ett brett spann av individer med olika bakgrund och erfarenheter. Både när det kommer till kön, ålder och geografisk hemvist, men också när det handlar om typ av funktionsnedsättning och tillhörighet under hbtqi-paraplyet.

I rapporten »Det är ingen som frågar hur det är« sammanfattar de många av de berättelser som deltagarna har delat med sig av. Bilden som framträder visar att många har erfarenhet av att känna sig osynliga, utanför och avsexualiserade. Många upplever att de hamnar mitt emellan olika sammanhang och att det är svårt att hitta ett sammanhang där de kan få leva ut hela sin identitet.

– Rör man sig inom funkisvärlden kanske man inte blir sedd som en person som identifierar sig som hbtqi, och likadant åt andra hållet. Det där gör något med en person. En del av en själv kanske aldrig blir sedd, säger Ubah Robleh.

– De flesta känner att det inom rörelsehindervärlden finns en större öppenhet. Inom hbtqi-världen är det svårare att komma in i gemenskapen om man sticker ut för mycket. Det finns en sorg i det, att man inte känner sig helt välkommen. Där tänker jag att de kan behöva göra sin läxa och jobba mer för inkludering, tillägger Krister Gullberg

Att inte bli inkluderad eller sedd i de sammanhang man vill tillhöra bidrar till att många upplever ensamhet och utanförskap. I grunden handlar det om att inte känna sig inkluderad eller välkommen. Orsakerna kan vara flera. Fördomar och normer inom olika grupper är några. Otillgänglighet kan vara en annan.

– Här finns också problemet att många miljöer är inte anpassade så att man kan bli inkluderad.
Det finns fysiska hinder men även attityder som gör att man inte känner sig välkommen, säger Krister Gullberg.

För många kan den här situationen bli psykiskt påfrestande. Flera av de intervjuade berättar om hur de har utvecklat strategier för att hantera jobbiga lägen. Krister Gullberg berättar om hur en person som medverkar i studien valde att lämna sin rullstol hemma och istället gå med kryckor när hon skulle besöka en fertilitetsklinik.

– Hon gjorde det för att undvika jobbiga frågor och för att slippa få sin kapacitet ifrågasatt, säger han och utvecklar:
– Många har strategin att överkompensera vilket leder till det vi kallar minoritetsstress. Man måste alltid vara extra förberedd på att bemöta de fördomar som man kan utsättas för eller försöka vara extra duktig på det man gör. Det gör att man aldrig kan slappna av.

Slutstationen blir i många fall psykisk ohälsa. Ångest, depression och fobier är några exempel. I andra fall kan det gå så långt som till självskadebeteenden.

– Det tar sig uttryck på olika sätt. Vissa har varit med om trauman vilket har lett till posttraumatiskt stressyndrom. Andrabeskriver en oroskänsla som de först senare har förstått är ångest, säger Ubah Robleh.

Samtidigt visar studien att utsattheten också blir ett problem när man söker hjälp för sitt mående. I rapporten lyfts vården fram som ett problemområde. Många av deltagarna har täta kontakter med vården till följd av sin funktionsnedsättning. Samtidigt upplever flera att de ofta blir bemötta utan respekt och att vården förutsätter att de är heterosexuella.

– Många ser problem med vården. Bland annat för att man hela tiden möter nya kontakter. Det tar ett tag att få förtroende för en läkare och kunna öppna upp sig och få hjälp. Därför är det väldigt viktigt att den man möter är öppen och inkluderande, säger Krister Gullberg.

Flera vittnar också om hur hjälp uteblir för att vården inte klarar att se helheten i personens situation. Det saknas kunskap och samordning vilket kan leda till att patienterna inte får den hjälp de behöver. Flera beskriver också att vården saknar förståelse för sexualitetens betydelse för livskvalitet och identitet.

– När man väl söker vård finns risken att det blir mer fokus på funktionsnedsättningen istället för det psykiska måendet, men det kan även vara tvärtom, att effekter av funktionsnedsättningen diagnostiseras som psykiska problem, säger Ubah Robleh.

– Det är viktigt att man inte bara tar första förklaringen till ett symptom. Det kan vara min MS som gör att jag är trött, men det kan också finnas andra förklaringar.

En annan aspekt som ofta förbises är den reproduktiva hälsan. Önskan om att få barn är något som de allra flesta lever med, men flera bland intervjupersonerna upplever att de på den punkten får ett annat bemötande än andra.

– Därför är det viktigt att få känna att ens barnlängtan tas på allvar och frågor runt reproduktiv hälsa får ta plats. För det gör något med en när man hela tiden måste dölja det eller inte får möjlighet att uttrycka det, säger Ubah Robleh.

Men allt är inte mörker. En viktig del i studien har varit att hitta faktorer som motverkar ohälsa och bidrar till att göra personen starkare och friskare. Deltagarna i studien har berättat om i vilka sammanhang de mår bra och vilka faktorer som är viktiga för att känna välbefinnande. Tillhörighet, relationer och acceptans är några exempel på sådana »skyddsfaktorer« som framkommer. Att känna gemenskap och få dela sina tankar med andra som har liknande erfarenheter lyfter många fram som viktigt.

Men det kan också handla om att hitta helt andra arenor, där man inte nödvändigtvis måste bli förknippad med hbtqi eller funktionsnedsättning, säger Ubah Robleh.

– Det kan vara en grupp som man hänger med. Där ingen bryr sig om man är gay eller sitter i rulle. Där man bara får vara den man är. Det kan vara väldigt befriande.

Många av dem som har deltagit i studien har gått igenom kriser tidigare i livet som de nu kan se tillbaka på.

– De kan se vad som har fungerat och vad som har gjort att de mår bättre nu. De har kunnat reflektera över situationen på ett sätt som man kanske inte kan när man befinner sig mitt i en kris, säger Ubah Robleh.

– Det är stor skillnad på de som idag är lite yngre och kanske fortfarande trevar sig fram och de som är äldre och har hittat ett nätverk, en partner eller ett sammanhang med vänner, säger Krister Gullberg.

Ålder och erfarenhet kan således bidra till att man hittar verktyg för att hantera sin psykiska hälsa på ett bra sätt. Bland de som är yngre eller nya i sin situation kan förebilder spela en viktig roll, menar Krister Gullberg.

– Många lyfter fram en önskan efter en förebild. Inte minst som ung kan det vara ett stöd att se någon som har en funktionsnedsättning och identifierar sig som hbtqi som det går bra för och som mår bra, säger han och tillägger:

– Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att även om man är psykiskt välmående betyder inte det att man inte har bekymmer eller är psykiskt påfrestad i perioder, det är en del av livet. Det handlar om hur man hanterar psykiska påfrestningar. Att man kan göra det på ett välfungerande sätt med konstruktiva strategier, säger Krister Gullberg.