Hundra år senare har samma kamratförening hunnit med att utvecklas till en stor och betydelsefull folkrörelse, med som mest nästan 50 000 medlemmar, som under många decennier satte sin tydliga prägel på den svenska funktionshinderpolitiken. Men den har också genomgått flera kriser och har under lång tid sett sitt medlemsantal minska. Så, är det nåt liv i hundraåringen och finns det något hopp om framtiden?
Åsa Strahlemo har varit DHR:s förbundsordförande sedan 2020. Hon tillträdde mitt under covid-pandemin och fick omgående ta tag i frågan hur man migrerar en gammal analog folkrörelse, byggd runt det fysiska medlemsmötet, in i en ny digital tidsålder. När förbundet nu fyller hundra år ser hon fram emot att fira.
ANNONS 
– Jubileet kan säkert bli en ögonöppnare för oss själva, men kanske även för andra, och få oss att se vad vi faktiskt har gjort och vad vi har lärt oss under historien.
Under året planerar förbundet flera olika sätt att uppmärksamma jubileet. Höjdpunkterna blir en turné runt landet tillsammans med Jesper Odelberg och ett landsomfattande födelsedagskalas den 17 juni.
– De senaste åren har mycket stått stilla på grund av covid, så jag hoppas att firandet blir ett naturligt avstamp över hela landet för att ta oss vidare, säger Åsa Strahlemo.
Hon betonar samtidigt att firandet inte ska ses som en nostalgitripp. Historien finns med som fond, men firandet blickar framåt.
– För mig är det viktigt att vi inte fastnar i det gamla. Vi ska ta med oss allt det som är vi, och det är ganska mycket, för att skapa något ännu bättre i morgon, säger Åsa Strahlemo.
»Det är viktigt när vi letar efter nya medlemmar att vi förstår att samhället har förändrats.«
Åsa Strahlemo, förbundsordförande i DHR
Samtidigt är DHR 2023 en organisation som brottas med flera problem. Dagens medlemsantal är en skugga av siffrorna från tidigt 1980-tal och antalet lokalavdelningar fortsätter att minska i rask takt.
Åsa Strahlemo håller fram rekrytering av nya medlemmar som DHR:s viktigaste fråga. Det är samtidigt en svår fråga, där det inte självklart är en bra ide att vända sig till historien för att få vägledning.
– Det är viktigt när vi letar efter nya medlemmar att vi förstår att samhället har förändrats och att sättet vi umgås i dag inte alltid handlar om att fika först. Det handlar mer om att man behöver kunskap först och lära känna människor som man känner sig trygg med. Då kommer att man vill fika med dem senare.
Hon berättar om när hon själv för första gången kom i kontakt med DHR. Som tonåring sökte hon efter kunskap och erfarenhetsutbyte. Något hon fann i DHR.
– Jag är född 1970 och var nog den första i Östhammars kommun som gick i »vanlig klass« i skolan. Det var bra för mig, men det kunde ibland vara ensamt. Jag hade inga förebilder och visste inte vem jag skulle fråga om jag upplevde att något var fel.
Föräldrarna var engagerade i RBU men den unga Åsa Strahlemo valde att gå sin egen väg i föreningslivet.
– Jag kände att jag ville veta mer om mina rättigheter och dessutom komma i kontakt med andra i liknande situation, det gjorde att jag drogs till DHR, berättar hon.
På samma sätt som kunskap var en viktig orsak till varför tonåringen Åsa Strahlemo sökte sig till DHR tror hon att många idag skulle kunna lockas till organisationen med löften om att få veta mer om sina rättigheter och möjligheter.
– Idag har det blivit individen mot samhället. Samhället är inte vi på samma sätt som jag kände att det var när jag var barn. Nu måste man slåss på ett helt annat sätt för sina rättigheter. Då gäller det att vara påläst så att man inte känner sig lurad, säger Åsa Strahlemo och lägger en konkret idé på bordet.
– Jag tror på att köra ett slags digitalt »bootcamp«, ett läger som främst ges till nya medlemmar. Fem dagar där man går igenom de fem viktigaste lagstiftningarna och dina viktigaste rättigheter. Det ger ett grundpaket där vi också kan informera om hur DHR fungerar. Det gör att man kan känna sig mer hemma från början.
Men för att överhuvudtaget locka till sig nya medlemmar måste DHR synas, menar Åsa Strahlemo. Både i medier av olika slag men också rent fysiskt i lokalsamhället.
– Det var vanligare när jag var tonåring att vi syntes på stan Jag kan sakna det lite grann. Inte att vi behöver sitta vid ett bokbord, men det finns många andra sammanhang där vi kan synas. Kanske om det finns en stadsfest, eller större idrottsförening. Tänka lite nytt där: Var finns människor idag som är aktiva?
»Att hitta en kompis är inte anledningen till varför man blir medlem i DHR men jag tror att det är en väldigt viktig anledning till att man bli kvar.«
Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR
Tidigare i historien har det funnit självklara samlingspunkter för personer med nedsatt rörelseförmåga. DHR växte fram på vanföreanstalterna där gemenskapen var påtvingad och tydlig. Senare samlade organisationen människor runt idrott och till samvaro på de egna tillgängliga hotell- och rekreationsanläggningarna. Idag finns inte längre samma givna samlingspunkter, vilket på många sätt gör det svårare att rekrytera.
– Att hitta en kompis är inte anledningen till varför man blir medlem i DHR men jag tror att det är en väldigt viktig anledning till att man bli kvar.
Men även om samhället förändrats finns det mycket som är sig likt. Många av de sakfrågor som DHR jobbar med idag, som arbete, hjälpmedel, kommunikationer, service och tillgänglighet, har funnits med under lång tid. På vissa områden har det gjorts stora framsteg, på andra mindre, men trots det finns det fortfarande mycket kvar att göra innan organisationen kan lägga opinionsbildningen på hyllan. På frågan om vilka frågor som blir viktiga framöver listar Åsa Strahlemo flera klassiska DHR-frågor.
– Vi behöver ett mer tillgängligt samhälle, ett samhälle för alla. Där är det jätteviktigt att vi från början finns med i alla processer. Där behöver vi höja våra röster. Tillgänglighet på alla nivåer är en jätteviktig fråga, säger Åsa Strahlemo.
Men, tillägger hon, det spelar ingen roll om samhället är tillgängligt om personer med nedsatt rörelseförmåga inte kan lämna sina hem.
– Därför är hjälpmedel och att man får de hjälpinsatser man behöver i det vardagliga livet också viktiga. De frågorna går hand i hand.
Men det finns naturligtvis också nya frågor som pionjärerna på 1920-talet inte behövde fundera runt. Åsa Strahlemo nämner artificiell intelligens, AI som en sådan fråga.
– Det handlar både om hur det kommer att användas. Kommer den användas för handläggning av ansökningar hos myndigheter? Kommer den att ge oss nya hjälpmedel och vad betyder det på gott och ont. Det är frågor som vi behöver vara med och titta på.
Som kulmen på jubileumsåret håller DHR förbundsmöte i Göteborg i oktober. Åsa Strahlemo kandiderar för ytterligare en period som förbundsordförande och hon hoppas vinna organisationens förtroende. Årets möte ska dessutom fatta beslut om flera frågor som kan få betydelse för framtiden. Bland annat ska behovet av organisationsutveckling upp på bordet. Där lämnade en arbetsgrupp förra året ett antal förslag (läs mer om dessa i nummer 3/22) som under vintern varit ute på remiss i organisationen.
»Vad tycker vi numera när det gäller sponsring och samarbeten? Var går gränsen mot välgörenhet?«
Åsa Strahlemo
En annan viktig framtidsfråga är ekonomin, menar Åsa Strahlemo och pekar på hur bidraget från staten blir allt mer urgröpt i takt med att funktionshinderrörelsen växer med nya organisationer som ska vara med och dela på kakan.
– Vi blir fler och fler som slåss om samma klump pengar vilket gör att våra budgetar blir mindre och mindre. Det är också en utmaning. Hur ska vi finansiera förbundet i framtiden? Där kanske vi behöver ta något nytt beslut på något förbundsmöte, säger Åsa Strahlemo och listar flera känsliga frågeställningar.
– Vad tycker vi numera när det gäller sponsring och samarbeten? Var går gränsen mot välgörenhet? Det har med all rätt alltid varit en känslig fråga för förbundet, men det kanske behöver bli tydligare var gränsen går.
– Jag tror tyvärr inte att vi kan räkna med att kakan från staten, regioner och kommuner blir större. Vi kommer behöva hitta nya sätt att få in pengar. Samtidigt ser vi att många av våra medlemmar inte tillhör dem som har fått det bättre ställt på senare år. Så att bara höja medlemsavgifterna är inte säkert den bästa vägen att gå.
Om DHR ska öppna för nya sätt att få in pengar är det viktigt att hela organisationen får utbildning i hur detta ska göras och att det görs på samma sätt överallt, menar Åsa Strahlemo.
– Det har också varit en nyckel i DHR:s framgång. Även om vi har varit olika lokalföreningar så har vi haft samma grund i samma ideologi och arbetat på samma sätt, även om frågorna har varit lite olika beroende på var man bor. Det tror jag är jätteviktigt för framtiden också. Om du bor i en ort och är medlen i DHR där och flyttar till annan ort och blir medlem i DHR där, ska du känna dig hemma.
