När bitarna faller på plats

Rasmus Isaksson: Där, i zonen, hade jag ett möte med några av de modigaste kvinnor jag träffat. Deras berättelser var chockerande.
DHR har sen 1990-talet stöttat funktionshinderrörelsen i Sri Lanka. Vi samarbetar med organisationen Sri Lankan Foundation of Rehabilitation of the Disabled, SLFRD. Våra gemensamma krafter beskrivs som en stor bidragande faktor till att Sri Lanka alldeles nyligen blev den 162a staten att ratificera FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
I mars besökte DHR Sri Lanka i samband med den internationella kvinnodagen (läs mer på sid 36). Vice ordförande i DHR Åsa Puide reste tillsammans med ombudsman Fredrik Canerstam till en av de fattigaste delarna av landet där projektet har sitt säte. Åsa deltog i den demonstration för ökad jämställdhet som vår samarbetsorganisation på Sri Lanka arrangerade på internationella kvinnodagen och som lyckades samla 400 personer, de flesta kvinnor. Detta var deras första demonstration och var möjligt genom stöd av DHR. Därefter följde en kvinnokonferens där Åsa Puide var en av talarna.
Just en sådan resa är, vill jag påstå, en starkt bidragande orsak till varför jag själv engagerade mig rättighetspolitiskt. Genom Myright, dåvarande SHIA, fick jag möjligheten att åka till Sri Lanka på en studieresa. Om min förståelse kring funktionshinderpolitiken före denna resa skulle beskrivas som ett pussel där alla bitarna låg utspridda på ett bord så skulle pusslet vid min hemkomst i alla fall vara så pass färdigt att jag klart kunde urskilja vad det skulle föreställa.
Jag minns ett par saker extra tydligt. Landet var hårt drabbat av inbördeskriget som vid det tillfället fortfarandet pågick. Bara att se skylten »War zone« (krigszon) var ett uppvaknande från min trygga och stundtals lite lata ungdomstillvaro. Där, i zonen, hade jag ett möte med några av de modigaste kvinnor jag träffat. Deras berättelser var chockerande. Riskerna som dessa kvinnor tog bara för att få prata med oss gjorde stort intryck på mig. Sedan dess har jag betraktat rättighetspolitiken som något livsviktigt.
Detta är nu 14 år sedan. På den tiden hade jag inte samma vana som idag att anteckna och ta bilder. En bild som jag trots allt har i mitt arkiv är när vi alla sitter i trädgården till ett hus ute på landet. Vi har tagit skydd under ett stort träd. Framför mig sitter en kvinna i sin rullstol och pratar, nästan mässar, framför ett 10-tal andra personer med funktionsnedsättning. För mig är detta en stark bild som jag bär med mig om kvinnligt ledarskap.
Vissa saker kan vi läsa oss till i böcker men engagemang handlar om så mycket mer än faktakunskap. Det handlar också om förmågan att förmedla och ta in känslor, och att ta saker och ting på allvar. Att resa så här är långt ifrån en semesterresa. Det är sällan behagligt och alltid stressigt. Det är först efteråt som vi orkar lägga bitarna på plats i pusslet och kan se verkligheten, och på oss själva, från helt nya perspektiv. Men det är en upplevelse för livet och till gagn för hela DHR.