Porträtt Lars Lindberg
Lars Lindberg är skribent och författare och regelbunden medarbetare i Funktionshinderpolitik.

Att påverka samhället är funktionshinder­rörelsens viktigaste uppgift. I Sverige och i andra länder. Men arbetssätten skiljer sig åt mellan länderna och rörelserna kan lära mycket av varandra.

Skillnaderna beror mycket på att funktions­hinderrörelsen i de olika länderna har olika politisk historia och kultur. I Sverige var 1960-talet på många sätt startskottet för det politiska påverkansarbetet för den svenska funktionshinder­rörelsen. Det var samtidigt som fackföreningsrörelsens inflytande var som störst. Att den politiska funktionshinderrörelsen inspirerades av de fackliga organisationerna var därför inte konstigt. Samarbetsorganisationen Handikappförbunden kallade sig på den tiden för Handikapp-LO.

Men det som har kommit sätta mest prägel på svenska funktionshinderrörelsens arbetsformer var när välfärdsstaten på allvar byggdes ut på 1970-talet. Då sögs rörelsen in i utredningar, handikappråd och otaliga varianter av samrådsformer. Rörelsens synpunkter som företrädare för personer med funktionsnedsättning behövdes och samråden var också i linje med det som benämnts som svenska modellen. Olika samhällsintressen sammanjämkades i utredningar, samrådsorgan med mera.

Detta påverkade hela folkrörelsesverige och forskare har beskrivit tidsperioden som att civila samhället och staten smälte samman. Underförstått var att det civila samhället såg på staten som god.

Men på allt fler områden har relationen knakat i fogarna. I början av 1990-talet övergav arbetsgivarna sin representation i statliga myndigheters styrelser och organ och började satsa på att påverka samhället på annat sätt, som med opinionsbildning och tankesmedjor. På fler och fler samhällsområden har påverkansarbetet förändrats.

Men inom funktionshinderpolitiken lever samrådstanken i hög grad kvar. En undersökning som gjordes 2010 visade att funktionshinder­rörelsen tillsammans med fackföreningsrörelsen hade i särklass flest samråd med staten av alla svenska organisationer.

Denna relation till staten som god finns inte på samma sätt i andra länder. Tvärtom är det civila samhället snarare en motvikt till staten. Istället för samråd har aktioner, forskning, lobbying och opinionsbildning varit de viktigaste medlen för att påverka. Det gäller inte minst inom EU, i Storbritannien och i USA. Man spelar helt enkelt med fler tonarter än i samrådsmelodin.

Det betyder inte att situationen är bättre för personer med funktionsnedsättning i andra länder men väl att kreativiteten i påverkansarbetet ofta tvingats vara större.

Jag tror att svenska funktionshinderrörelsen behöver göra upp om sin relation till staten och med samrådet som ritual. Och det behövs mer framtidsdiskussion. Under Almedalsveckan i år presenterades en rapport om framtidens patient- och funktionshinderrörelse. Den påvisar flera intressanta trender som att allt fler söker sig till forum för patienter på internet istället för till föreningslivet. Och att organisationerna behöver diskutera hur man ska arbeta i framtiden.

Men mest slående är att rapporten tagits fram av en statlig myndighet – Myndigheten för vård­analys. Jag tror inte det hade varit möjligt i något annat land än i Sverige.

Fakta: Samråd

  • Funktionshinderråd eller handikappråd finns i nästan alla Sveriges kommuner och landsting. Inom kommunerna finns ofta flera olika samråd, till exempel i olika facknämnder.
  • 22 statliga »strategiska« myndigheter ska ha samråd med funktionshinderrörelsen
  • Folkbildningsrådets rapport »Politiken för det civila samhället – ur det civila samhällets perspektiv« från 2011 konstaterade att de fackliga organisationerna och handikapp-/patientföreningarna utmärker sig genom att oftare delta i statliga utredningar, vara flitigare på att svara på remisser och oftare delta i myndigheters råd och delegationer.

Text:

Kommentarer är avstängda.