ett montage av en närbild på en köksspis och en gruppbild där personerna i artikeln står utomhus framför en koppargrön skulptur.
Forskarna Charlotta Thodelius och Jörgen Lundälv har tagit hjälp av Kristina Kindberg (sittande till vänster), Linda Karlsson (sittande höger) och Mona Eriksson (stående i mitten) till sitt forskningsprojekt om säkerhet i hemmiljön. (Foto: Albert Martinsson)

Hur förebygger man olyckor i bostaden och skapar en trygg och funktionell hemmiljö? Den frågan har representanter från funktionshinderrörelsen sökt svar på tillsammans med universitetsforskare.

Klockan är tio på förmiddagen. En kompakt gråskala av moln täcker göteborgshimlen. I ett fönsterlöst rum i funktionshinderrörelsens lokala hjärta, Dalheimers hus ett stenkast från älvmynningen, hälls kaffe upp i muggarna. Runt sammanträdesbordet sitter två forskare och tre representanter från stadens rörelsehinderorganisationer. I centrum ligger en nytryckt så kallad minirapport som gruppen arbetat fram tillsammans under året.

Varje år skadas många människor vid olyckor i sina egna bostäder. Det halkas, ramlas, bränns och skärs. I ett pågående forskningsprojekt undersöker forskare från Chalmers tekniska högskola och Göteborgs universitet vilka samhällsgrupper som löper störst risk att skadas i olyckor i hemmet och i den närliggande boendemiljön. En av de grupper som forskarna är intresserade av är personer med funktionsnedsättning.

En väg till kunskap går via studier av statistik och olika register men forskarna har även valt att använda en mer kvalitativ metod där personer som med egna erfarenheter av bland annat funktionsnedsättning har bjudits in att delta i själva forskningen. Samarbetet har skett i form av så kallade forskningscirklar.

Initiativet kom från forskarna Jörgen Lundälv och Charlotta Thodelius men Kristina Kindberg, som representerar Unga rörelsehindrade i Göteborg tvekade inte när hon ficka frågan att delta.
– Bostäder är så himla viktigt och något vi behöver hela livet. Bostaden är central. Fungerar inte bostaden så fungerar inte resten av livet.

Tillsammans med fyra andra representanter för DHR och Reumatikerförbundet har hon varit en del av forskarcirkeln som träffats totalt sex gånger.

En forskningscirkel påminner lite om en klassisk studiecirkel. Men istället för att ta del av befintlig lärdom möts här forskare och människor med insyn i och erfarenhet av ett sakområde för att tillsammans skapa ny kunskap. Till skillnad från fokusgrupper eller intervjustudier, som är vanliga inom forskningen, formulerar forskningscirkeln själv sitt problem, samlar in material och gör analyser.
– Vi har börjat med att titta i vår närmiljö. Inom min organisation finns många som tvingas till amputationer eller sitter i rullstol. Många gånger saknar de förutsättningar att bo kvar i sina bostäder, säger Mona Eriksson som representerar göteborgsdistriktet av Reumatikerförbundet.

Kristina Kindberg fyller i med ett konkret exempel:
– Hur ser mitt trapphus ut? Här kanske mitt barn kan snubbla. Här kanske behövs ett annat golvmaterial eller en annan ytterdörr. Vi har varit mycket konkreta i våra diskussioner.

Utifrån fotografier från deltagarnas egna bostäder och exempel som kommit in från medlemmar i deras organisationer har gruppen identifierat riskmiljöer och analyserat orsaker.
– Det har också handlat om gården. Hur markbeläggningen ser ut och om det har det blivit sättningar som gör att jag riskerar att snubbla eller köra omkull, fortsätter Kristina Kindberg.

Efter en inledande inventering har gruppen valt att fokusera på kök, badrum och entréer. Här finns en uppsjö av risker, visar det sig. I slutrapporten pekar forsknings­cirkeln på allt från heta rör och vassa kanter i badrummet till dåligt anpassade vitvaror och otillräckliga ytor i köket. I entréerna skapar tunga dörrar, svag belysning och val av golvmaterial problem.

Det kan också handla om att avsaknaden av fungerande hjälpmedel gör att många bygger egna hemmasnickrade lösningar som brister i säkerhet eller att förskrivna hjälpmedel inte fungerar tillsammans med en befintlig bostadsanpassning.
– Även i lägenheter där det finns ett höj- och sänkbart kök sedan tidigare kan det vara så att det inte fungerar för en ny hyresgäst som kanske har en annan typ av rullstol, säger Mona Eriksson.

Linda Karlsson från DHR Göteborg pekar på att många resignerar inför bristerna. När man vet att krav på åtgärder möts av intresse eller motstånd från kommuner och fastighetsägare blir det enklare att låta saker vara som de är.
– Min anpassade ugn gick sönder. Jag ringde bovärden som sa att det är inte fastighetsägarens ansvar. Du måste ringa den som är ansvarig för bostadsanpassning på kommunen. Där blev jag åter hänvisad till fastighetsägaren. Liknande erfarenheter gör att man lär sig att gilla läget, menar hon.

– Ugnen är kanske inte optimalt utformad, jag riskerar att bränna mig men jag får mat i mig, så det funkar. I badrummet kanske jag når precis, jag riskerar att ramla, men det funkar, säger Linda Karlsson.

I andra fall kan bristerna leda till att tillvaron begränsas. Den som känner oro för att passera trapphuset kanske hellre stannar inne och en dåligt fungerande ugn där man riskerar brännskador leder kanske till att ugnen inte används.
– Det är ofta så att man blir väldigt försiktig. Jag är inte den som genomför något för att eventuellt trilla ur stolen. Jag vet hur det ställer till saker om jag till exempel skadar ett knä, då påverkar det hur jag kan förflytta mig, säger Kristina Kindberg.

I slutrapporten lägger forskningscirkeln fram flera konkreta förslag för hur boendemiljön kan göras säkrare och riskerna minimeras. Bland annat uppmanar man arkitekter och fastighetsägare att se över utformningen av bostäder och vilka material de väljer. Fastighetsägarna behöver också förbättra underhållet och se till att risker inte uppstår och ansvarsfördelningen mellan kommunen och bostadsföretagen behöver bli tydligare.

Dessutom pekar man på behovet av produktutveckling av heminredning och utrustning för kök och badrum som fungerar för så många som möjligt.

På sista raden verkar alla inblandade i forskningscirkeln vara nöjda med utfallet. Jörgen Lundälv menar att erfarenheterna från arbetet kan användas forskningspolitiskt.
– Jag blir berusad av drivkraften och de diskussioner och reflektioner som finns här. Det är något jag sällan möter inne på ett universitet, även bland personer som har hållit på med funktionshinderforskning under många år, säger han.

Även Charlotta Thodelius anser att arbetssättet har fungerat bra.
– Det är ett bra sätt att komma fram till ny kunskap tillsammans. En viktig poäng är att det är solidariskt. Vi är jämlikar. Representanterna från funktionshinderrörelsen är experter på en sak och jag är expert på något annat.

Linda Karlsson säger att hon många gånger inte känner igen sig i resultat och slutsatser från forskning och undersökningar på funktionshinderområdet, men nu upplever hon att hennes erfarenheter blivit en del av forskningen.
– I bland läser man forskningsrapporter som refererar till förhållanden för personer med funktionsnedsättning där det är uppenbart att de bara har läst trettio år gamla rapporter och gör antaganden utifrån det. Nu känner jag att forskarna lyssnar på mig och tar med mina synpunkter, säger Linda Karlsson och tillägger:

– Vi är ju experter på det här området för vi lever i det varje dag.

Text:

Kommentarer är avstängda.