DEBATT: Nedläggningen av avdelningar hotar DHRs röst i samhället, skriver Mika Ihanus, ledamot i DHRs förbundsstyrelse.
Det här är en debattartikel
ANNONS 
Det hela började som en kamratförening för snart 100 år sen. Jag kom med under det glada 80-talet efter att varit på ett sportlovsläger i Årevidden. Vi festade och åkte pulka i backen är allt jag minns. Någon månad senare kom den första tidningen som då hette Svensk Handikappstidskrift. På en framsida syntes en benprotes som någon lämnat på en strand vid havet. Det var inte populärt för nästa tidning var full av arga insändare. Men protesen ståendes på stranden har följt med mig i livet. Bilden dyker alltid upp i mig när jag tänker DHR.
Jag satt som åhörare i distriktsstyrelsen Stockholm och såg ett kamratskap som var viktigare mellan ledamöterna än att föra in nytt blod. Jag blev bortvald vid ett årsmöte. Kanske var jag för obekväm? Det är mer synd om styrelsen än om mig som tappat en klok medlem. Jag är inte ensam. Nej. Det är inte heller unikt för Stockholm. Samtidigt som man gnäller för att tappat medlemmar, så ser man inte att man själv bär ansvaret.
Vi behöver hitta en riktning mot 2030-talet. Utan DHRs påtryckningar på samhällets maktmänniskor skulle vi inte haft personlig assistans, bilstöd, hemtjänst och ledsagarservice. Tack vare DHR har vi fått ett tillgängligare samhälle. Mycket återstår att göra. Det är viktiga hörnstenar i våra liv. Utan dem hade vi haft institutionerna kvar. Tillgänglighet är vår ledstjärna. Vårt arbete med de mänskliga rättigheterna är kanske viktigare nu än någonsin förut.
»Här har DHR en stor utmaning att återta människovärdet. Därför behöver vi nya medlemmar.«
Mika Ihanus
Det glada åttiotalet ersättes av 90-talets ekonomiska synsätt på människan. Ord som resultatenheter och budgetposter blev populära då, minns jag. Och det ekonomiska synsättet har även drabbat oss med funktionsnedsättning. Rätten till ett fullgott liv bestäms numera av landets domstolar eftersom Försäkringskassan drar varje ärende till sin spets. Domstolen ser bara juridiken, det vill säga lagar. De har ingen medkänsla för individen. Vi ses nu mera som en förmånstagare än att vi har rätt till självbestämmande. Här har DHR en stor utmaning att återta människovärdet. Därför behöver vi nya medlemmar.
Jag sitter i förbundsstyrelsen och ser nedläggningar av avdelningar ute i landet. Det oroar mig. Det hotar vår röst i samhället. En av lokalavdelningens roll är ju att fånga upp nya medlemmar. Ansvaret för ett levande DHR ligger i hur man tar emot nya medlemmar, hur man välkomnar deras tankar. Något varje avdelning bör diskutera och välkomna. I förlängningen gynnar det våra frågor.
När jag rör mig utanför styrelserummet hör jag ofta besvikna före detta medlemmar som blir motarbetade av de gamla som suttit på sina vaktposter länge. Hur ser man på detta? Borde inte det finnas en gräns över hur länge man får sitta? Hur välkomnar man nya medlemmar? Det räcker inte med fina broschyrer och plakat. Den tiden är förbi. Hur låter ni nya medlemmar få gehör för sina åsikter och vara med och påverka framtiden?
Jag tycker man börjar med ställa sig frågan: »Vem ska leda arbetet om fem år?«
Jag vet att förändring gör ont. Det är inget unikt för vårt förbund att nya krafter motas bort. Det funkar så i övriga landet också. Därför borde avdelningar i hela landet visa att det går bryta den neråtgående trenden med medlemmar som flyr.
Hur ska framtidens ledare vara och hur mycket tål vi gamla ta in det nya? Jag har inga svar. Jag ställer frågan. Det behövs samtal. Det behövs ord. Det behövs nyfikna öron och ögon. Det är inte så nu. Istället är det den som skriker högst som får mest. Vi riskerar bli en ensam benprotes på stranden och havet för livet vidare.
Mika Ihanus
Ledamot i DHRs förbundsstyrelse
Det här är en opinionstext publicerad på Funktionshinderpolitik.se. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kanske dags för en annan fördelning av arbetet?
Att mycket kan göras digitalt har vi ju nu lärt oss.
Vi behöver inte alltid träffas fysiskt även om det är trevligt.
Förbundets viktigaste roll ska vara att stötta distrikten så att hela DHR blir starkare och mer slagkraftig,
Distrikten/regionerna skulle, med starkt stöd av förbundet, kunna ha en mer central roll, vara spindeln i nätet när det gäller rättighetspolitiken både vad gäller regioner och kommuner, arrangera medlemsmöten av ”politisk” karaktär i olika delar av distriktet/regionen, inrätta och leda arbetsgrupper med mera.
Givetvis skulle de avdelningar som önskar driva rättighetsfrågor inom sitt verksamhetsområde få göra det ev med stöd av distriktet om de så önskar. De avdelningar som saknar resurser för att driva rättighetsfrågor skulle kunna ägna sig åt möten av mer social natur, resor, medlemsvärvning och dylikt. Och få stöd för det av distriktet om behov finns.
På detta sätt skulle de medlemmar som önskar engagera sig i rättighetsfrågor få en plattform och de medlemmar som ”bara” önskar social gemenskap skulle få det. Och den som önskar både och kan få det!
Ja, vi behöver samarbeta mer inom förbundet.