Varför tas inte hoten mot vår grupp på allvar?

Inom min egen vänskapskrets hör jag hemskheter som får mig att blunda av avsky, skriver Maral Galvani. 
I våras hotades en sjuttonårig kille till döden och fick sedan sin rullstol nedkastad på ett pendeltågsspår. Inte för att han hade »fel« hudfärg eller för att han attraherades av samma kön. Händelsen inträffade bara för att han kunde resa sig upp ur rullstolen och att någon fick för sig att han ljög om sin funktionsnedsättning.
Ovanligt nog uppmärksammades fallet i media. Redan då kunde jag inte undvika att undra om de ständiga diskussionerna om fusk, som förekommer i olika form inom vår sfär, har satt spår i allmänhetens attityd till oss. Eller är det så att människor slutat bry sig?
Inom min egen vänskapskrets hör jag hemskheter som får mig att blunda av avsky. Det kan handla om att personer har slängts ut ur affärer och restauranger för att stolen anses ta för mycket plats. Eller att man redan innan en jobbintervju har sållats bort, bara för att man har en funktionsnedsättning.
För ett tag sen såg jag ett klipp som fick mig att stanna till. I klippet blev en kvinna med funktionsnedsättning kränkt av sin assistent. Trots att detta hände mitt i ett shoppingcenter var det väldigt få som reagerade. Majoriteten passerade som om inget hade hänt. Några uttryckte sympati med assistentens brutala kommentarer. Få ingrep till kvinnans försvar.
Händelsen visade sig vara ett experiment. En undersökning som visar den mörka sidan av vårt samhälle. Ändå fick den så gott som ingen uppmärksamhet. Förutom en undangömd artikel i Aftonbladet samt några likes på Facebook blev det inga större reflektioner från allmänheten.
Hatbrott har sedan länge genomsyrat vårt samhälle. Historien kan vittna om hur människor har förföljts och mördats på grund av sin etnicitet. Ännu finns det de som tycker att människor med annan läggning än heterosexuell inte borde ha några rättigheter.
Till skillnad mot personer med funktions­nedsättning har dessa grupper stöd av lagen. Det pågår studier och undersökningar i hopp om att förebygga hatbrott mot dessa grupper.
Funktionshinderrörelsen verkar däremot inte ha något stöd. Det finns ingen lagstiftning mot hatbrott som omfattar personer med funktionsnedsättning. Det finns inte heller mycket statistik om hur omfattande kränkningarna är. Inte heller finns det belägg för att direkt kunna säga att hatbrott mot vår grupp har ökat. Dock finns det en rad konkreta händelser som bevisar att hatbrott är en verklighet. Det finns människor som känner sig kränkta och hotade på grund av sin funktionsnedsättning. Varför tas inte hoten mot vår grupp på allvar?
Nu måste våra politiker ta ansvar genom att erkänna problemet. Att betrakta hat mot personer med funktionsnedsättning som hatbrott kan vara ett första steg. Dock behöver det göras mer än så. Förutom att funktionshinderrörelsen behöver stöd och hjälp med att sprida information om det kritiska läget behöver vi ett politiskt samtal där vi inte ständigt utmålas som potentiella fuskare och där våra rättigheter inte ifrågasätts.