Det här är en opinionsartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tillgänglighet är en förutsättning för att personer med nedsatt rörelseförmåga ska kunna leva självständigt och delta i samhället på lika villkor. Vi vet det. EU vet det. Men frågan är om Sveriges regering verkligen vet det?
ANNONS 
Just nu ser vi en utveckling där EU skärper sina krav på tillgänglighet samtidigt som Sverige riskerar att gå i motsatt riktning. Europeiska tillgänglighetsdirektivet innebär att produkter och tjänster som bankomater, betalterminaler och automater för incheckning måste bli tillgängliga. Syftet är att säkerställa att alla medborgare oavsett funktionsförmåga kan ta del av digitala och fysiska tjänster på lika villkor. Det är en viktig förändring som visar att tillgänglighet inte är en särlösning utan en självklar del av ett modernt samhälle.
Samtidigt har Sveriges riksdag beslutat att byggreglerna görs om, vilket innebär att föreskrifter och allmänna råd om tillgänglighet tas bort i sommar. Byggkraven om tillgänglighet förändras inte, men i stället förtydliga riktlinjer om hur kraven ska uppnås kommer byggherrarna få göra hur de vill. Men hur ska vi kunna lita på att tillgänglighet säkras om det inte finns tydliga regler att följa?
Det här väcker flera frågor. Vad innebär det för alla som behöver en fungerande fysisk miljö? Hur ska enskilda individer kunna kräva sin rätt om lagstiftningen inte ger dem tydliga verktyg? Redan idag ser vi hur bristande tillsyn leder till att tillgänglighetskrav inte alltid följs. Om reglerna blir ännu otydligare riskerar vi att se fler byggprojekt där tillgänglighet blir en efterkonstruktion eller uteblir helt.
»Erfarenheten visar att när det saknas tydliga regler blir tillgänglighet ofta en tolkningsfråga«
Erfarenheten visar att när det saknas tydliga regler blir tillgänglighet ofta en tolkningsfråga. Kommunerna får svårare att ställa krav och personer som påverkas av bristande tillgänglighet hamnar i en svagare position. Därför behövs tydliga föreskrifter för att säkerställa att ingen lämnas utanför.
Sverige har dessutom förbundit sig att följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Artikel nio i konventionen slår fast att staten ska säkerställa tillgänglighet till den fysiska miljön. Om vi nu avvecklar föreskrifter som styr just detta, hur rimmar det med våra internationella åtaganden? Att försvaga regler snarare än att förstärka dem går i motsatt riktning mot vad vi har lovat att upprätthålla.
Att skapa ett samhälle där alla kan delta fullt ut handlar inte bara om rättigheter utan också om långsiktig samhällsplanering. Universell utformning gynnar alla. Det gör miljöer mer funktionella, säkra och hållbara. Att bygga tillgängligt från början är mer ekonomiskt än att behöva anpassa i efterhand. Det minskar behovet av särlösningar och skapar en bättre helhet.
Därför måste vi fråga oss varför Sverige skulle välja att sänka sin ambitionsnivå samtidigt som EU gör det motsatta.
De beslut som fattas idag påverkar samhället långt in i framtiden. En inkluderande fysisk miljö byggs inte av sig själv. Den kräver tydliga regler, medvetna beslut och en insikt om att tillgänglighet inte är en individuell fråga utan en samhällsfråga. Ska vi verkligen gå mot en lösning där det blir upp till varje enskild aktör att avgöra vad som är tillräckligt?
Regeringen behöver ge ett tydligt svar. Ska vi framåt eller bakåt?
