Det här är en krönika. Åsikter i texten står skribenten för.
För några år sedan ställde Leif Östling, då ordförande för Svenskt Näringsliv, den numera berömda frågan: »Vad fan får jag för pengarna?« Hans ord blev snabbt rubriker. Och kanske var det just därför frågan fastnade. Han talade om sina skattepengar. Det väckte reaktioner men också något större, en spegel av hur snett samtalet om välfärd har blivit. För honom handlade det om vinst. För oss handlar det om att kunna vara delaktiga i vår egen vardag, fullt ut och på våra villkor.
ANNONS 
Vi vet vad välfärd betyder i verkligheten. Det handlar inte om siffror på ett papper. Det handlar om att kunna ta sig ur sängen, komma ut genom dörren, hämta barnen från fritids, jobba, plugga, träffa vänner, leva ett helt liv. När de politiska talen tystnat och löftena bleknat är det vi som står kvar med beslut som dröjer, regler som ändras och stöd som krymper.
Vi möter kontroll där det borde finnas tillit. Misstro där det borde finnas respekt. Vi orkar inte mer av det. Och när systemen inte fungerar, skylls det på oss. Vi förväntas vara tacksamma för det lilla, för att någon ens försöker. Men vi behöver inte välgörenhet, vi behöver få tillgång till det som borde vara vårt.
Rättigheter är inte förhandlingsbara. Det kan handla om att få hjälp att ta sig till jobbet, att kunna bo kvar hemma eller något så enkelt som att kunna ta en promenad i en park. De ska inte mätas i kostnader eller vägas mot politisk vilja. De är grunden för att människor ska kunna leva med värdighet.
»Vi är en del av det här samhället, men vi behandlas inte alltid som det.«
När rättigheterna urholkas bit för bit, försvinner något av själva ryggraden i samhället. Därför är kampen för en fungerande välfärd inte en särfråga. Den är ett lackmustest på vilket slags samhälle Sverige vill vara.
Vi arbetar, betalar skatt, stöttar våra familjer och drar vårt strå till stacken. Vi är en del av det här samhället, men vi behandlas inte alltid som det. När vi ber om bostadsanpassning, flexiblare hemtjänst eller bättre hjälpmedel handlar det inte om lyx. Det handlar om att kunna leva som andra. Det är inte mycket begärt.
Ändå får vi höra att vi kräver för mycket. Som om det vore vi som tömmer systemen, inte de som gång på gång lovar men inte levererar. När välfärden blir ett spel om siffror och effektiviseringar förlorar den sitt syfte. Vi tappar tilliten. Och utan tillit vittrar demokratin sönder, lite i taget, år för år.
Just nu talar politiker gärna om kriminalitet i välfärden. Det låter otäckt och det är det också. Men det är sällan de nämner de människor som förlorar när misstänksamheten blir normen. Det är lätt i debatterna att tala om fusk. Men tydligen svårare att tala om alla de liv som krymper medan människor väntar på positiva ansökningsbesked som aldrig kommer.
Vi har hört löftena förr. Nu räcker det. Välfärden är mer än ord på ett papper. Den är våra liv, våra möjligheter, och vår framtid. Det är dags att den börjar leva upp till sitt namn.
