Med fokus på kunskap, uppföljning och analys vill utredaren Martin Olauzon förverkliga FN-konventionen i alla delar av samhället. Men hans förslag om hur funktionshinderpolitiken ska styras får kritik för att inte vara tillräckligt offensivt.
I drygt ett år har Martin Olauzon utrett hur den svenska funktionshinderpolitiken ska styras mot det nya mål som riksdagen antog 2017. I veckan lämnade han sina förslag för hur arbetet med att nå målet ska organiseras och vilka mål som ska gälla för olika samhällsområden.
Utredningen föreslår att arbetet inriktas mot i första hand sju samhällsområden. Sex myndigheter får ett särskilt ansvar att samordna arbetet, utforma indikatorer och följa upp effekter och resultat. Därtill får Myndigheten för delaktighet (MFD) uppdraget att följa upp och analysera utvecklingen på ett mer övergripande plan.
› Läs mer: Styrutredningens förslag – punkt för punkt
ANNONS 
Det nya systemet för styrning och uppföljning av funktionshinderpolitiken påminner i delar om det som användes i arbetet med den funktionshinderpolitiska strategin som staten jobbade med mellan 2011 och 2016. Även då hade utvalda myndigheter ansvar för att formulera delmål, samordna arbete och rapportera resultat till MFD och regeringen.
Enligt Martin Olauzon är den enskilt största skillnaden mot det tidigare systemet att hans förslag på ett systematiskt sätt kopplar arbetet till FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I arbetet med att utforma mål och beskrivningar av arbetssätt har utredningen gått igenom konventionen artikel för artikel. Varje mål är kopplat till de artiklar som utredaren anser är relevanta.
– Vi har lyft fram sju samhällsområden som vi tycker är särskilt viktiga. Målen där och prioriteringarna har sin grund i konventionen och vi hänvisar tydligt till att konventionen förväntar sig det här av Sverige och vi därför måste göra det här arbetet, säger Marint Olauzon.
Samtidigt beskriver han hur mötet mellan konventionens rättighetsperspektiv och det svenska förvaltningssystemet har ställt utredningen inför ett vägval. Konventionens tvärsektoriella rättighetsperspektiv går inte alltid hand i hand med svensk lagstiftning och myndighetsstruktur.
– Antingen kan vi driva funktionshinderpolitiken och konventionen genom de kanaler och med de verktyg vi har idag, med till exempel skyldighetsbaserad lagstiftning, kommunalt självstyre och fristående myndigheter. Eller så gör vi på ett annat sätt, som ibland nämns i debatten, och ändrar på hela samhällsstrukturen för att kunna jobba med konventionen fullt ut. Jag ser det första vägvalet som det enda realistiska.
Men för att konventionen och funktionshinderpolitiken ska få genomslag i myndigheternas arbete krävs mer kunskap, menar Martin Olauzon. Han vill därför förtydliga den förordning som styr myndigheternas arbete med funktionshinderpolitiken med krav på att de integrerar ett människorättsperspektiv i sina verksamheter. Dessutom ska ha god kunskap om konventionen.
»I bästa fall vet man att funktionshinderpolitiken är ändrad och att det nationella målet bygger på konventionen, men man har inte tagit det till sig«
Han säger att han under utredningsarbetet har förvånats över hur dålig kunskapen om konventionen och den gällande funktionshinderpolitiken är bland tjänstemän och politiker.
– Jag var kanske naiv när jag började med det här men det brister mycket mer än vad jag trodde det skulle göra. I bästa fall vet man att funktionshinderpolitiken är ändrad och att det nationella målet bygger på konventionen, men man har inte tagit det till sig.
Att systematiskt följa upp utvecklingen, bygga upp och sprida kunskap är därför centrala inslag i Martin Olauzons förslag. Utöver den kunskap som kommer från myndigheternas uppföljning och analys lyfter han fram oberoende forskning som en viktig kunskapskälla. Dessutom föreslår han att Statistiska centralbyrån ska ta fram ny statistik om levnadsförhållanden bland personer med funktionsnedsättning. Ett område som även MFD bör fokusera mera på.
– Jag är övertygad om att det är uppföljningen som är den viktiga styrningen. Dels för att den går över hela samhället och inte bara staten själv, och därmed korresponderar med de mål vi har satt upp.
– Får man fram mer kunskap och visar den, inte minst för politiken men även för verksamheterna, så blir det mycket svårare att blunda för bristerna bär man väl känner till dem.
Han exemplifierar med områdena arbetsmarknad och försörjning samt utbildning och livslångt lärande.
– Där har vi idag orimliga skillnader mellan befolkningen i stort och personer med funktionsnedsättning. Jag är också övertygad om att de skillnaderna inte beror på något annat än bristande kunskap och föråldrad inställning till vad människor med olika förutsättningar kan göra och bidra med om de bara får någorlunda rätt förutsättningar.
»Staten är den lilla delen här. Det är regioner och kommuner, privata arbetsgivare och andra som i mycket högre grad kommer att göra arbete«
För att ytterligare öka kunskapen inom området vill Martin Olauzon tillsätta en nationell samordnare som under en begränsad tid ger stöd till genomförandet av politiken, inte minst hos kommuner och regioner.
– Det handlar om en ambassadör för både politiken och konventionen som åker runt och pratar med framför allt beslutsfattare på olika nivåer om att det är det här som gäller, det är inte fritt valt arbete.
– Även om vi lägger stor vikt vid styrningen av de statliga myndigheterna, för det är det vi kan göra, så är vi medvetna om att staten är den lilla delen här. Det är regioner och kommuner, privata arbetsgivare och andra som i mycket högre grad kommer att göra arbetet.
Samtidigt efterlyser Martin Olauzon ett större engagemang från alla nivåer i politiken. Inte minst handlar det om att politiken tar till sig konventionen och använder konventionen i sitt arbete.
– Oavsett hur bra styrning och hur bra uppföljning vi än har så blir inte systemet ett självspelande piano. Det kommer att krävas betydligt större politiskt engagemang och större kunskap i politiken.
Redan innan utredningen var överlämnad till regeringen möttes den av kritik från Funktionshinderrörelsen. De båda samarbetsorganen Funktionsrätt Sverige och Lika unika, som båda haft experter i utredningen, menar att utredning inte är tillräckligt offensiv och att förslagen om styrning och uppföljning är för svaga. I ett särskilt yttrande efterlyser de bland annat tydligare krav på myndigheterna att ta hänsyn till det funktionshinderpolitiska målet vid till exempel upphandling och i arbetet med digitalisering.
Dessutom uppmanar de regeringen att sprida ansvaret för för de funktionshinderpolitiska frågorna mellan departementen. Precis som FN tidigare har rekommenderat Sverige vill de att ansvaret för genomförandet av konventionen flyter från Socialdepartementet till det departement som har ansvar för mänskliga rättigheter.
