Det här är en krönika. Åsikter i texten är skribentens.
Jag är kallad till ett besök på det stora Universitetssjukhuset. Jag kör min bil och väl framme söker jag efter parkeringsplats för rörelsehindrade. Det finns ett tio-tal sådana utanför byggnaden jag ska besöka. Parkeringstiden är begränsad till tre timmar, är gratis och kräver att jag har ett parkeringstillstånd utfärdat av kommunen.
ANNONS 
Besöket drar ut på tiden, nya läkare måste konsulteras, nya prover tas, ett specialteam för att sticka mig i armen tillkallas, ny undersökning görs. Klockan tickar.
Någonstans mitt i stickningsprocessen löper mina tre timmars parkering ut. Jag funderar över om det är rimligt att be dem avbryta sina stickningsförsök för att jag ska kunna flytta bilen. Om jag har otur kanske det inte finns någon annan parkeringsplats alldeles nära och det kan ta upp emot 45 minuter innan jag är tillbaka.
Att flytta bilen tar nämligen sin tid. Förflyttning in i bilen, ta isär rullstolen, packa in den, leta parkeringsplats, ta ur rullstolen, sätta ihop den, förflytta mig till rullstolen och slutligen bege mig till mottagningen i den stora sjukhusbyggnaden. Jag ger upp tanken och är beredd på parkeringsböter i stället.
Några dagar senare ska jag besöka min pappa som är inlagd på ett lokalt akutsjukhus några mil bort. Här är det gott om parkeringsplatser för rörelsehindrade, belagda med avgift men utan tidsbegränsning. Min pappa blir efter en vecka flyttad till ett närsjukhus. Även här finns gott om platser utan vare sig tidsbegränsning eller parkeringsavgift.
Erfarenheterna från dessa sjukhusbesök återspeglar väl parkeringssituationen i staden. Det går inte att förutse parkeringsmöjligheterna vad gäller antalet platser, platsernas utformning, tidsbegränsning och avgift.
»Mina besök tar sällan tre timmar eller mindre. Det tar tid att ta sig fram med rullstol.«
Hur kan man då förstå att det ser så olika ut? Lite ledtrådar går att utläsa i två dokument som min hemkommun har uppladdat på sin hemsida, benämnda »Parkeringsnorm för cykel och bil« respektive »Riktlinjer för parkering på gatumark«. Här framkommer att fordon med parkeringstillstånd i första hand hänvisas till vanliga parkeringsplatser eller parkering på gatan där parkeringsförbud råder. Vidare skrives att tillgängligheten i stadskärnan behöver säkras och därför begränsas tiden för parkering till tre timmar.
Ytterligare en skrivning förklarar varför anställda numera får betala parkeringsavgift, något som min arbetsplats tillämpar. I dokumenten framhålls att avgift på arbetsplatsen tillsammans med bättre kollektivtrafik innebär att färre tar bilen till jobbet.
Vad som helt missas i dessa normer och riktlinjer är hur det faktiska behovet ser ut. Mina besök tar sällan tre timmar eller mindre. Det tar tid att ta sig fram med rullstol. Parkering på vanliga platser och gatumark är svårt då dessa platser är små och det är farligt att lasta ut rullstol och bagage i direkt anslutning till trafikerad väg. Att kollektivtrafiken förbättras är givetvis bra, men frågan är fortfarande om den är ett möjligt alternativ för mig. Och så har vi det här med avgifterna, är det rimligt att behöva betala när kollektivtrafiken inte är inkluderande?
Min bil och mitt parkeringstillstånd gör att jag är självständig och kan ta del av samhällets utbud. Men över tid ser jag en kraftig försämring kring parkeringsmöjligheterna vilket utmanar detta samhälleliga deltagande.
