Detta är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Många av oss arbetar inte så mycket som vi önskar för att arbetsmarknaden inte är tillmötesgående, andra för att reglerna i socialförsäkringssystemet är för snäva. Vissa av oss arbetar hel- eller deltid och andra har hela eller delar av vår inkomst från sjukersättningen eftersom arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt.
ANNONS 
Sjukersättningen tillhör en del av socialförsäkringen där det utbetalade beloppet inte har höjts nämnvärt på många år. En ersättning som dessutom beskattas högre än andra inkomster inklusive ålderspension. Den så kallade »funkisskatten«.
Har du en inkomst under 19 440 kronor per månad klassas du enligt EUs definitioner som i risk för fattigdom. En person som har den lägsta nivån på sjukersättning får 10 036 kronor per månad före skatt. Alltså nästan hälften så lite som EUs fattigdomsgräns. Många kan också söka bostadstillägg men även inklusive detta så är det långt ifrån alla som får en inkomst som överstiger 19 440 kronor. Var fjärde person med nedsatt rörelseförmåga är i riskzonen för att leva i fattigdom enligt SCB 2017.
»För mig rimmar den nuvarande politiken illa med den FN-konvention som Sverige har ratificerat.«
Det ligger ett förslag i regeringens budget för 2022 om att sänka den så kallade funkisskatten. Om förslaget antas av riksdagen så är det ett första steg i rätt riktning, men garantinivån på sjukersättningen behöver också höjas årligen och knytas till ett index på samma sätt som kollektivavtalen.
Under de senaste åren har även merkostnaderna för att ha nedsatt rörelseförmåga ökat. Varje enskild kostnad är kanske inte så stor men när summorna läggs ihop blir de ofta höga. Här är ett axplock: färdtjänst- och sjukreseavgifter, avgifter för läkarintyg för att söka insatser, diverse hjälpmedelsavgifter, avgift för hemtjänst, läkemedelskostnader, anpassning av kläder och skor, förvaring av elrullstol vid bostad, parkeringskostnader med mera. Allt beroende på vart du bor och vilka regler som gäller just där.
Enligt rapporten »Poverty and Social Exclusion of Persons with Disabilities« från European Disability Forum, som utkom 2020, är Sverige det land i Europa som har de högsta merkostnaderna för personer med funktionsnedsättning.
Tanken är att dessa avgifter ska täckas av merkostnadsersättningen som går att söka från Försäkringskassan. Men det finns inga garantier att de merkostnader som den enskilde har täcks av ersättningen trots att de kan styrkas. För det är Försäkringskassan ensam som bestämmer vilka avgifter som är godkända eller inte. Den som frågar efter vägledning för vilka kostnader som är godkända får till svar att det beror på omständigheterna. Något som gör det svårt att kunna veta vad Försäkringskassan anser är en merkostnad.
Detta kan inte anses vara rättssäkert. Om du inte kommer upp de 11 900 kronor per år som Försäkringskassan anser vara minibeloppet för att få den lägsta nivån av merkostnadsersättningen, ja då får du inget alls. Men dina merkostnader behöver fortfarande betalas.
För mig rimmar den nuvarande politiken illa med den FN-konvention som Sverige har ratificerat. Fler riskerar att hamna ännu längre bort från arbetsmarknaden och får dessutom betala extra för att vi inte passar in i den snäva samhällsnormen. Vi behöver en ny politik som ligger i linje med FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning för att fler människor ska kunna arbeta. Och de som faktiskt inte kan jobba ska ändå kunna leva ett liv på goda villkor.
Åsa Strahlemo är förbundsordförande i DHR.
