Säger nej till begränsad anhörigassistans

Rätten att leva som andra försvinner om personer med funktionsnedsättning nekas att anlita anhöriga som personliga assistenter. Det anser flera stora funktionshinderorganisationer i ett gemensamt ställningstagande med adress till LSS-utredningen.
Frågan om anhöriga ska kunna arbeta som personliga assistenter är en av många frågor som den statliga LSS-utredingen ska lämna förslag kring i december. Att assistansanvändare obehindrat ska kunna anställa föräldrar, syskon eller barn som assistenter har ifrågasatts från olika myndigheter. Kritikerna har bland annat pekat på att ungdomar kan ha svårare att frigöra sig från sina föräldrar när föräldrarna samtidigt är assistenter och att samhället riskerar sämre insyn och kontroll över att den assistansberättigade får sitt stöd tillgodosett.
I direktiven till LSS-utredningen hänvisar regeringen till Socialstyrelsen som tidigare kommit fram till att barn som har personlig assistans inte bara bör ha anhöriga som assistenter och Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) som pekar på att anhörigassistans kan medföra att barns och ungdomars självständighet kommer i konflikt med familjens ekonomiska intresse.
I ett gemensamt ställningstagande går nu flera funktionshinderorgansiationer samman i försvar mot begränsningar av möjligheten att anställa nära anhöriga som personliga assistenter. Bakom dokumentet står paralplyorganisationerna Funktionsrätt Sverige och Lika Unika liksom organisationerna Unga med synnedsättning och Unga rörelsehindrade.
Organisationerna menar att rätten att själv bestämma över den personliga assistansen är central för såväl barn och deras föräldrar som vuxna assistansanvändare och att inskränkningar i möjligheten att anställa nära anhöriga som assistenter förhindrar människor med funktionsnedsättning att leva som andra.
»De allra flesta människor, oavsett funktionsnedsättning eller inte, skulle välja att i första hand vända sig till personer i den närmaste kretsen i en situation då man behöver hjälp«, skriver organisationerna.
Man pekar också på att anhörigassistans för vuxna gör det möjligt för familjer att vara tillsammans på egen hand och att god kännedom om den enskildes behov och dennes funktionsnedsättning är en förutsättning för att kunna bibehålla kvalitet i uppdraget som god man.
Rapporten har tagits fram inom den arbetsgrupp som Funktionsrätt Sverige satt samman med syftet att samla funktionshinderrörelsens synpunkter på den pågående LSS-utredningen. Gruppen har tidigare levererat ställningstaganden om frågan om huvudmannaskapet för den personliga assistansen och arbetet med att definiera olika begrepp i lagstiftningen.
Alla organisationer som ingår i arbetsgruppen står dock inte bakom ställningstagandet. DHR har valt att inte ansluta sig. Ken Gammelgård, förbundssekreterare för DHR, motiverar det med att dokumentet är för långt och ofokuserat och att det i för liten utsträckning tar upp assistans för vuxna.
Några stora meningsskiljaktigheter om anhörigassistans finns inte mellan DHR och de övriga organisationerna, säger Ken Gammelgård, men han tycker samtidigt att ställningstagandet i för liten utsträckning resonerar om problemen med anhörigassistans.
– Diskussionen blir ofta väldigt svartvit i den här frågan. Antingen är man helt för eller helt emot, sanningen kanske ligger någonstans där emellan, säger Ken Gammelgård.