I våras fick Sverige över 70 rekommendationer från FN om hur konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning kan efterlevas bättre i landet. Rekommendationerna spänner över en mängd olika samhällsområden och sakfrågor. Alltifrån översyn av lagar och regler till konkreta handlingsplaner för att ta bort funktionshinder och höja kunskapsnivån hos anställda i rättsväsendet.
Rekommendationerna överlämnades till Sverige i april och i maj gav regeringen Myndigheten för delaktighet (MFD) uppdraget att översätta dem till svenska och sätta in dem i en svensk kontext.
ANNONS 
Samtidigt har socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) meddelat att hon har satt igång ett internt arbete inom regeringen för att analysera och fördela ansvar för rekommendationerna. Bland annat har hon föredragit rekommendationerna vid ett regeringssammanträde. Ett syfte är att synliggöra att rekommendationerna inte är en särfråga för socialdepartementet utan att frågorna även faller under övriga departements ansvarsområden.
Men än så länge har det kommit ut få konkreta resultat av arbetet. En svenskspråkig version av rekommendationerna finns visserligen att läsa hos MFD, men i övrigt är konturerna på det kommande arbetet lösa i kanterna.
Förespråkare för funktionshinderrörelsen som Funktionshinderpolitik har pratat med hoppas få tydligare besked inom kort. Under tiden har rörelsen förberett sig på sitt håll. Paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige har till exempel gått igenom rekommendationerna och kopplat dem till aktuella politikområden, berättar ordförande Nicklas Mårtensson. Resultatet har blivit en första åtgärdslista som man hoppas ska underlätta det kommande arbetet och dialogen med regering och myndigheter.
– Vi vill att det här ska bli en samskapande process och är gärna med och stöttar arbetet på såväl nationell nivå men också i regioner och kommuner. Vi är verkligen redo att satsa på det här och prioritera våra resurser för att det ska bli bra, för det här är viktigt, säger Nicklas Mårtensson.
Han välkomnar att regeringen jobbar brett med frågan över departementsgränserna, men menar att det krävs mer för att arbetet ska bli effektivt.
– Det är också viktigt att man budgetsätter arbetet tydligt och även kopplar in länsstyrelser och kommuner och regioner säger Nicklas Mårtensson.
I maj gav regeringen också MFD i uppdrag att informera kommuner, regioner, civilsamhället och andra samhällsaktörer om innehållet i rekommendationerna. Enligt uppdraget ska MFD även ta in berörda aktörers bedömning om vad rekommendationerna kan innebära för respektive aktör utifrån ett nationellt sammanhang.
Åsa Strahlemo, förbundsordförande i DHR tycker att uppdraget är för begränsat.
– Att bara informera räcker inte. Om man inte på ett systematiskt sätt kan visa hur det här ska implementeras så kommer det att bli väldigt svårt. Om det bara är information och inte utbildning också så tror jag att varje myndighet och varje instans kommer att försöka uppfinna hjulet på sitt sätt, säger hon.
Samtidigt poängterar hon vikten av att staten fördelar ansvaret för genomförande till flera myndigheter liksom kommuner och regioner.
– Det går inte att lägga en sådan sak på Myndigheten för delaktighet bara. Det här måste gå ut till alla, det får inte ses som en särfråga. Den risken ser jag när man bara lägger det på MFD. Det här är en fråga som måste genomsyra precis allting, säger Åsa Strahlemo.
Var börjar man då? Vilken fråga är viktigast?Åsa Strahlemo lyfter fram FN-kommitténs rekommendation till Sverige om att systematiskt undersöka hur lagstiftningen lever upp till kraven i konventionen. Hon tycker att Sverige ska inspireras av hur Norge och Island har valt att jobba med frågan.
– Jag tror att det är viktigt att man går igenom lagarna, lag för lag, sida för sida, för att se hur harmoniserar. Och om de inte gör det behöver man utreda varför och vad kan man göra åt det, säger Åsa Strahlemo.
Hon tar även fasta på kommitténs rekommendationer om tillgänglighet och universell utformning. Här hoppas hon att arbetet ska synliggöra kopplingen mellan universell utformning och mänskliga rättigheter.
– Idag ser vi hur mycket det skärs ner inom det här området och att politiken inte ser det som en mänsklig rättighet att kunna ta del på alla olika plan i samhället.
Nicklas Mårtensson placerar några övergripande frågor, som diskriminering och att göra konventionen till lag, högt upp på prioriteringslistan. Här hamnar även arbetet med att bryta institutionaliseringen. Men i grunden handlar det om att jobba brett med många frågor samtidigt, menar han.
– Det känns ändå positivt nu, jämfört med tidigare. Att vi har rekommendationer från FN på plats ger oss som vill skapa skillnad möjligheter och en bra vägledning. Det gäller både oss i rörelsen, makthavare och andra.
Det här är en text från Funktionshinderpolitik #4/24. Prenumerera du också!
