Så driver EU på svensk tillgänglighet

EU har haft stor påverkan på svenska lagar när det gäller tillgänglighet och rättighetsfrågor för personer med funktionsnedsättning. Men på senare år har medlemsländernas regeringar börjat sätta käppar i hjulet.
Spelplanen är denna: En av sex EU-medborgare, totalt 80 miljoner personer, har en funktionsnedsättning. Med en åldrande befolkning förväntas den andelen öka successivt kommande år. Att verka för ett mer tillgängligt samhälle är och kommer alltså vara en fråga som rör allt fler medborgare, och har därför potential att få sprängkraft.
Så hur ser det då ut? I spåren av den ekonomiska krisen vittnar organisationer, politiker och enskilda om en tillbakagång på flera områden när det gäller villkoren för personer med funktionsnedsättning. Det pågår exempelvis en re-institutionalisering, trots att den typen av boende och politik är något som EU ska verka för att lämna bakom sig.
– Den här gruppen har det väldigt svårt. Oavsett vilket system ett land har för att öka sysselsättningen hos personer med funktionsnedsättning – till exempel kvoter eller lönebidrag – så blir det svårare för den här gruppen att få en förankring på arbetsmarknaden, säger Berth Danermark, professor inom hälsovetenskap och medicin på Örebro universitet och svensk representant i ANED, ett akademiskt nätverk av europeiska funktionshinderexperter som leds och finansieras av EU.
Det här betyder inte nödvändigtvis att EU:s institutioner har tappat ambitionen att arbeta för tillgänglighet. Den bild som framgår efter att SHT har pratat med experter, intresseorganisationer och EU-parlamentariker är att EU-kommissionen, kallad ”EU:s motor” och det organ som har huvudansvaret för nya lagförslag, fortfarande bedriver ett aktivt arbete för att stärka rättigheter för personer med funktionsnedsättning på olika plan.
Då en utvidgad diskrimineringslag blockeras i ministerrådet, har kommissionen valt andra strategier för att uppnå ökat tillgänglighet inom olika sektorer. Bland annat arbetar man för krav på tillgänglighet vid offentlig upphandling, genom både standardiseringsorgan och inom ramen för det vanliga lagstiftningsarbetet. Nyligen kom ett nytt upphandlingsdirektiv som tydliggör möjligheten att ställa krav på olika sociala hänsyn, till exempel att personer med funktionsnedsättning ska anställas.
Men i direktivet har också ”bör” bytts mot en ”skall”-skrivning när det gäller att ställa krav på tillgänglighet vid tekniska specifikationer, vilket kan handla om en kaffeautomat eller en receptionsdisk. Det säger Hans von Axelson, som arbetar på Handisam och är ordförande för en samordningsgrupp för tillgänglighet inom Svenska standardiseringsinstitutet (SIS).
– Man kan ju säga att man redan har ställt lagkrav bakom de här standarderna i och med att det blir tvingande att ställa krav på tillgänglighet i upphandlingsdirektivet, säger Hans von Axelson, som menar att det här är det revolutionära i direktivet.
I februari blev en europeisk standard klar för upphandling av tillgänglig informationsteknik. På EU-kommissionens uppdrag arbetar standardiseringsorganisationer också med att få fram en ny standard för byggd miljö, men enligt Hans von Axelson kommer den vara mindre betydelsefull då byggnader oftast hyrs, och därför är undantagna från upphandlingskrav.
Enligt EU-parlamentariker som SHT talat med är funktionshinder och tillgänglighet inte prioriterade frågor för de flesta av kollegorna. Men: när ett lagförslag väl ligger på bordet så antar parlamentet ofta en progressiv hållning. Den bilden delas av intresseorganisationer, som överlag uttrycker en rätt stor entusiasm för EU:s roll i att skapa ett tillgängligt EU. Hans von Axelson, Handisam, går så långt som att säga att vi förmodligen inte haft någon antidiskrmineringslag alls i Sverige om det inte hade varit för att EU satt igång arbetet på området.
– Det beror på att det svenska samhället är uppbyggt på ramlagar. Individens möjlighet att kräva sin rätt har inte givits så stort utrymme, säger han.
Några av de EU-lagar som har påverkat Sverige mest tillhör transportområdet. I och med EU:s direktiv om passagerarrättigheter har resenärers rätt till ledsagning och assistans förtydligats och klagorätten förstärkts. Det har lett till att resandet fungerar bättre för personer med funktionsnedsättning, säger Karolina Celinska på DHR.
Bussdirektivet har stärkt tillgängligheten på bussar, bland annat genom ramper. En rapport från riksdagens trafikutskott från i höstas visade dock att det finns mycket kvar att göra för att garantera säkra resor för personer med funktionsnedsättning.
– Bussdirektivet är enligt mig ett av de mest intressanta exemplen på hur EU har ändrat tillgängligheten, säger Stig Langvad ordförande för Danske handicaporganisationer och medlem av FN:s granskningskommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Däremot lyfter han det faktum att EU inte lyckades skärpa bussreglerna till att även gälla regionaltrafik häromåret, och menar att det är ett tecken på trenden med ett ministerråd som sedan tre, fyra år tillbaka börjat sätta käppar i hjulen för tillgänglighetsarbete.
– Alla länder är mer tveksamma till att låta EU bestämma på funktionshinderområdet. De ser det här som dyra frågor och socialpolitiska frågor som de vill ha för sig själva. Eller så vill de inte göra någonting, säger Stig Langvad,
Enligt honom är rådets hållning ett trendbrott mot vad han ser som en lång uppåtgående spiral för funktionshinderfrågornas status och antal förslag som läggs på området inom EU.
EU-kommissionen pekar själva ut förbudet mot diskriminering i arbetslivet som den viktigaste lagen hittills för att stärka rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Motsvarande lagstiftning har funnits i Sverige sedan 1999. Här träder också snart en lag igenom som gör viss otillgänglighet till diskriminering. Hans von Axelson anser att det är viktigt att gränserna för den nya lagen aktivt utmanas och, om så behövs, prövas i domstol.
– Och EU-lagar påverkar där också, säger han.
Både DHR och Handikappförbunden anser att det är av stor vikt att vara med i ett tidigt skede i lagstiftningsprocessen för att kunna påverka EU:s funktionshinderspolitik. Mia Ahlgren som arbetar med IT, medier och standardisering på EU-nivå på Handikappförbunden tycker att EU-kommissionen ofta gör ett bra jobb med att bjuda in intresserade parter och lyssna på deras åsikter innan de lägger ett lagförslag.
– En sak som vi är dåliga på i Sverige, men som kommissionen gör är att anordna offentliga samråd som man kan svara på, i ett väldigt tidigt skede av arbetet med att ta fram ett nytt förslag. Svaren från olika intressenter redovisas öppet, säger Mia Ahlgren.
Enligt Mia Ahlgren är EU-kommissionen många gånger lättare att få kontakt med än regeringen. Förutom att lobba mot kommissionen i ett tidigt skede lyfter hon vikten av att vara aktiv som organisation när en lag ska implementeras i Sverige. Vanligtvis har medlemsländerna ett par år på sig att införliva EU-beslut i de nationella lagarna, och hur lagen införlivas har länderna också en del makt över.
– Där kan det gå hur snett som helst så man måste försöka se till att intentionerna i lagstiftningen förverkligas, säger hon.
Att då har varit med tidigt och ha ett kunskapsövertag när frågan kommer till Sverige kan få betydelse:
– Jag skulle säga att det har varit bidragande till att vi har rätt skarpa regler när det gäller tillgänglighet inom audiovisuella medier.
Nisse Duwähl, som sitter i DHR:s styrelse, har mindre tilltro till att påverka när en lag ska implementeras. Han menar att det då redan är för sent. Han har suttit med i ett antal arbetsgrupper inför lagförslag, men menar att den svenska regeringen oftast lägger sig på en alldeles för låg nivå när det gäller krav på tillgänglighet. Eftersom direktiven är utformade som minimidirektiv kan länderna välja om de vill ha högre krav, något som DHR arbetade för när bussdirektivet skulle implementeras, men utan att få gehör.
– Därmed lade sig alla bussbolag jag känner till på miniminivån, säger Nisse Duwähl, som hade velat se automatiska ramper.
Inför ett beslut om nya tekniska krav på tåg och stationsmiljöer som snart blir offentligt har både DHR och Handikappförbunden varit väldigt kritiska till vad de ser som regeringens passiva hållning under förhandlingarna. Istället för att verka för tillgänglighet antas regeringen ha prioriterat den fria konkurrensen på svensk järnväg som i dag gör att konkurrenter till SJ kör med gamla, otillgängliga tåg.
Trots blandade erfarenheter av påverkansarbetet är både DHR och Handikappförbunden övertygade om vikten av att ha så mycket dialog och utbyte som möjligt gentemot EU:s makthavare.
– Ska vi påverka Sverige måste vi vara insatta i sakfrågorna redan från början. Det gäller att kunna EU-processen, säger Mia Ahlgren på Handikappförbunden.
 
Det här är en artikel från SHT 2/2014. Köp hela tidningen här ›