Robotarna knackar på dörren

Hälsorobotar och välfärdsteknologi är ord på allas läppar. Snart kan de vara på en underarm eller ett köksgolv nära dig. Men stelbenta politiker kan sätta krokben för utvecklingen.
– Det här är det senaste mänskligheten har i form av teknologi. Det handlar om avancerad IT som kan interagera med omvärlden, säger Adam Hagman, ansvarig för välfärdstekonologi på Robotdalen i Västerås, en aktör som med finansiering från bland annat Vinnova och EU ger stöd till företag som utvecklar robotlösningar för industri, vård och omsorg.
Han beskriver vad det handlar om: Motorer, datorer och sensorer som i skön gemenskap kan ge stöd och hjälp för personer med nedsatt funktionsförmåga att leva självständigt.
I praktiken kan den här teknologin användas på många skiftande sätt. På senare år har vi har fått se spektakulära exempel som exoskelett som gör det möjligt för personer med nedsatt rörelseförmåga i benen att ta sig fram upprätt och små R2D2-liknande skapelser som hjälper till i mataffären eller i köket.
Än så länge är det få som använder just de här skapelserna i vardagen, men utvecklingen går snabbt och kanske står vi inför robotarnas stora genombrott.
– Många säger att det här kommer bli verklighet inom fem till sex år, men det är svårt att bedöma. Det beror helt på vilka aktörer som går in, säger Susanne Frennert, doktorand vid Certec vid Lunds tekniska högskola.
Hon jobbar jobbar inom det så kallade Hobbit-projektet. En EU-finansierad satsning på att ta fram en social service­robot som kan användas av äldre personer. Hobbit ser ut precis som man förväntar sig att en robot ska se ut. Liten och rund med en skärm på framsidan, en griparm och ett »huvud«. Funktionaliteten är förstås viktig, Hobbit ska kunna hämta saker, visa vägen och hjälpa till att kommunicera med omvärlden, men forskarnas fokus är att skapa en social robot som den äldre person kan knyta an till.
I takt med att vår hem blir allt mer uppkopplade och fyllda av teknik kan roboten också hjälpa en person med nedsatt funktionsförmåga att hantera vardagliga situationer hemma, säger Susanne Frennert.
– Roboten blir själva gränssnittet som kommunicerar med användaren. Kan man prata eller gestikulera så blir det enklare att  kommunicera med roboten istället för ha direkt kontroll på tekniken i hemmet.
Grundtanken med sociala robotar som Hobbit är att en växande andel äldre ska kunna bo kvar hemma längre och med bibehållen självständighet. Robotarna ska fungera som sällskap och hjälpredor, men också som tillsynsenheter. Med hjälp av sensorer i bostaden kan en robot larma om en person faller, har legat för länge i sängen eller inte har öppnat kylskåpet på ett tag.
Här väcker tekniken nya frågor, inte minst om integritet och självbestämmande. Användningen av robotar inom omsorgen kan både leda till att stärka den personliga integriteten och att minska den, konstaterade Statens Medicinsk-etiska råd i en rapport som släpptes i februari. Resonemanget bygger på att människor tenderar att värdera hjälp från maskiner på olika sätt. Vissa personer upplever en ökad trygghet om de har en robot som övervakar dem i hemmet och larmar vid behov, andra personer i samma situation upplever en sådan övervakning som ett intrång i den personliga integriteten.
Rådets slutsats blir att tekniken måste bedömas från fall till fall och person till person. Den som inte vill ha hjälp av en robot ska slippa det. Samtidigt höjs röster som varnar för att en ökad användning av robotar inom omsorgen bara sker i syfte att spara pengar och minska antalet anställda. Susanne Frennert berättar om personal som upplever att deras jobb är hotade och om äldreorganisationer som ser tekniken som ett hot.
– Det är viktigt att man inte målar upp en skrämselpropaganda när det gäller ny teknik utan att man ser när det fungerar och försöker belysa nyttan för användarna istället.
Redan har flera produkter som bygger på robotteknologi nått ut på marknaden. Ätrobotar, som svenska Bestic, är ett exempel. Som en liten industrirobot för matbordet gör den det möjligt för personer som inte själva kan manövrera gaffel och kniv att äta självständigt. Ett annat exempel är robothandsken Sem-glove, som med hjälp av sensorer och små motorer förstärker greppförmågan hos sin bärare. En hjälp som inte bara är välkommen hos personer med svaga händer.
Men att få ut en ny produkt i verkligheten är inte alltid så enkelt. Den svenska modellen där kommunerna ansvarar för hjälpen i hemmet och landstinget för hjälpmedel som behövs därutöver är ett hinder när tekniken blir allt mer mobil. Det saknas en nationell aktör som kan stimulera utvecklingen av ny teknik och underlätta tester i större skala, menar Susanne Frennert.
– Det är inte så lätt för hemsjukvården att hoppa på den här typen av projekt. Det blir ett moment 22. De kan inte ta in ny teknik innan de ser att det finns fördelar och en kostnadseffektivitet. Samtidigt är det svårt att göra större studier om inte de kommer med på banan och vill testa tekniken.
Adam Hagman menar att den decentraliserade styrningen av vården där varje kommun kräver att få göra egna tester av ny teknik innan den används är ett hot mot utvecklingen. Innovatörer bemöts många gånger som försäljare i kommunerna, berättar han.
– Det går inte att göra så, om vi vill behålla innovationerna i Sverige. Vi måste enas om ett sätt att testa och utvärdera så att det går att implementera i hela landet, där man vill förstås.
En sådan utveckling skulle också kunna bidra till att locka hit innovationer från andra länder, menar han. Något som skulle kunna skapa både nya jobb och ge svenska användare tillgång till nya intressanta lösningar.
– Sverige är en liten marknad. Även om vi är duktiga och innovativa så sker 99 procent av innovationerna där ute. Om vi kan skapa en implementeringsprocess på nationell nivå kan det fungera som en morot för innovatörer att komma hit och få sina produkter och tjänster utvärderade och implementerade på en bra marknad, säger Adam Hagman.
För det finns en öppenhet för ny teknik i Sverige, även bland många äldre, menar han.
– Oftast är individen mycket mer öppen än politiker som kanske inte vågar. Man ska inte tvinga på någon den här tekniken, men man ska låta dem prova.
 
Läs mer:
› Lars Lindberg: Robotiseringen påverkar mer än vi tror