Det här är en krönika. Åsikter i texten står skribenten för.
Det plingar till i mobilen. Sonen står mitt uppe i en köksrenovering och ber mig köra och köpa en köksfläkt som han reserverat på fyndavdelningen i det stora möbelvaruhuset någon kilometer bort från mitt arbete. »Visst, jag gör det när jag slutat, när jag är på väg hem«, svarar jag.
ANNONS 
Väl på plats tar jag mig till servicedisken och frågar om det är där jag ska hämta fläkten. Jag blir hänvisad längre in i lokalerna, men passar samtidigt på och frågar om jag kan få hjälp med att ta ner fläkten till bilen jag parkerat under varuhuset. Säkert inga problem, säg bara till där de lämnar ut fläkten får jag till svar och jag fortsätter till rätt plats.
Ingen personal i sikte men jag hittar en klocka att ringa på. En person kommer ut ur en stängd dörr, jag nämner mitt ärende, lämnar fram mitt ordernummer och efter ett tag kommer hen tillbaka med en lätt rullvagn med fläkten på. Jag frågar om hen kan hjälpa mig köra ner rullvagnen till bilen, en våning ner med hissen. Jag får till svar att det inte ingår i hens arbetsuppgifter.
Här stannar tiden en mikrosekund, jag blir perplex och tappar fattningen, …inte ingår i …. Jag frågar igen och bedyrar att bilen står väldigt nära och att det bara kommer att ta några minuter. Hen upprepar samma fras igen och undrar samtidigt om jag ska ha fläkten eller ej.
Några veckor senare får jag höra samma argument igen när jag ber en flygvärdinna vid flygplansingången om hjälp att bära min vinterjacka och handväska till mitt flygplanssäte: »Det ingår inte i mina arbetsuppgifter«.
»Den person jag möter har i mina ögon reducerats till en förprogrammerad individ med på förhand bestämda ageranden.«
Uttalandena och ställningstaganden känns nya och så starka att det blir svårt att argumentera emot. Det skulle i så fall bli en diskussion om anställningsavtal, arbetsregler och kanske till och med arbetsmiljö i relation till mitt servicebehov. Dessutom skulle jag i så fall behöva ha den diskussionen med den anställdes chef, inte personen själv. Den anställde agerar förmodligen helt korrekt, följer protokollet och kan aldrig anklagas för att göra fel. Tvärtom, om hen skulle hjälpt mig med min fläkt hade hen kanske fått en reprimand av sin chef.
Min invanda och sedan många år använda stridsposition i sådana här lägen står sig nu slätt. Mina rättigheter, diskriminering och slutligen om varuhuset inte vill ha mig som kund biter inte längre. Den person jag möter har i mina ögon reducerats till en förprogrammerad individ med på förhand bestämda ageranden.
Den anställdes egna handlingsutrymme, egna initiativ, egna förmåga att läsa av situationer har tagits bort. All form av mellanmänsklighet och sunt förnuft har nogsamt eliminerats och jag har inget att sätta emot.
Detta måste vara den sämsta formen av reglering. En reglering som medför att personal ska sluta tänka själva och enbart utföra på förhand angivna och definierade arbetsuppgifter. Regleringarna kan omöjligt omfatta alla människor och situationer som kan uppstå, som här i ett serviceyrke.
Eller kan det vara så att i dessa tider är en konsument, en konsument som är stöpt i samma form, med samma behov som alla inryms i personalens reglering. Vad som händer med oss som inte har samma form, som behöver ett handtag här eller där för att kunna vara delaktiga oavsett om det är på möbelvaruhuset eller på flygplanet, är tydligt: Vi hamnar på folkhemmets bakgård igen!
